Lars Thulin: Krönika: Ture Torrboll och kulturen i coronans tid

För vad ville alla dessa förkättrade producenter av kultur- och nöjesevenemang annat än att slösa med hans pengar, tid och uppmärksamhet? Bah - humbug!

”Om folk bara kunde sluta hålla på”, muttrade Ture Torrboll och började arrangera om sina toarullar till en igloo, stor nog för en vuxen man med enbart milt förlamande klaustrofobi.

Det enda raka för kulturen att göra, i tider då inga stora sammankomster fick hållas, för en publik som ändå inte vågade gå ut, var förstås att flytta till nätet. Där ingen kan höra dig applådera. Irriterande många hade börjat sända konserter och teatrar online. Museer öppnade virtuella turer.

Malmö Opera bjöd på något så bisarrt som allsång på nätet. Och "dagens sång". I USA hölls absurda drive-in-konserter och artister som Neil Young livesände för fans i isolering.

Varför blev det inte tyst? undrade Ture Torrboll. Med åsnelik envishet fortsatte kulturfolk att producera poddar, böcker och tv-serier för andra att hetstitta igenom för att hålla isoleringstråknaden stången.

Även när folk inte kunde komma på hur de skulle tjäna några pengar på det, fortsatte de att skriva och spela musik ändå. Som om behovet att uttrycka sig och formulera känslor och tankar för andra att identifiera sig med och njuta av bara fortsatte bubbla. Trots att ingen publik syntes till.

Ture Torrboll fann det smaklöst. Han föredrog att sitta hemma och fingranska fiberstrukturen på sina balar av toapapper. ”Kulturarbetare”, tänkte han föraktfullt. ”Sjunga. Dansa. Apa sig på scen. Ska det kallas arbete, det? Ha kul på jobbet. Det är väl lön nog?”

”Swisha pengar”, grälade han högt. ”Sjunga på balkonger!”

Han räknade med att de små, idédrivna, personliga nöjesställena föll först. Kanske ersatta av stora, pengastinna franchisekedjor. Ture Torrboll gnuggade händerna. "Likriktning och konformitet", tänkte han nöjt, "det är vad som skiljer människan från djuren!".

Vissa förde fram idén om att hjälpa sina stamställen genom att köpa presentkort till sig själv. Betala sitt bio- eller teaterbesök nu men gå först när krisen var över. Ture Torrboll gillade förvisso idén; hjälp genom självhjälp. Det vara bara den där biten med att hjälpa någon annan som kändes jobbig.

Grannen hade köpt biljetter till en musikal som ställdes in, men stolt meddelat att han inte tänkte lösa in dem. För att ge kulturlivet en chans att klara krisen. Ture bad att få plåtarna, som ett minne av ”en så fin mänsklig gärning”, som han sa. Sen gick han och löste in dem och köpte mer handsprit. Som han proppade in bland 200 andra flaskor i sin garderob.

En enda insats kunde Ture ställa upp på. Att beställa hämtmat från de folktomma restaurangerna. Men det gjorde han ju jämt ändå, eftersom matlagning på ett obehagligt sätt påminde Ture Torrboll om kreativt skapande.

Ture Torrboll förberedde sig på en lång, härlig isolering. Vänner hade han ändå inga. De vill ju bara umgås. Äta middagar. Kolla filmer. Prata om böcker man läst, föreställningar man sett. Störigt, tyckte Ture Torrboll. Själv är bäste dräng!

Och en bal med toarullar är ju också ett slags vän.