Konsten att köpa och sälja begagnade deckare

Med ojämna mellanrum har det hänt att jag fått för mig att rensa ut gamla, lästa deckare från mina överfulla deckarhyllor, stoppa i papperskassar och köra iväg till något antikvariat för att – obs! – försöka sälja böckerna.

Oj, brukar de begagnade bokhandlarna sucka. Komma här med ännu fler böcker, verkar de tänka. Det finns ju redan så många böcker – ja, för många – på antikvariatet. Men sen börjar ändå antikvariatshandlaren att plocka i bokkassarna, sortera bort de flesta böcker och spara några få på disken.

Och så får man ett bud som i bästa fall täcker reskostnaden. Det är ju sorgligt, både för mig och inte minst för deckarförfattarna. Ja, för alla författare.

Inte heller andra begagnade romaner eller fackböcker köps in för några större pengar. Litteratur förlorar sitt ekonomiska värde till och med snabbare än datorer. (En bekant använder sig av ett annat sätt: hen ställer ut sina lästa böcker i trappuppgången och ser om de försvinner.)

Men inget ont som inte kan ha något gott med sig.

Säljpriset för gamla deckare står i förhållande till köppriset. Som Jim Vigren, antikvariatshandlare i Tingsryd, skriver: ”Generellt kan man säga att priserna fortfarande är låga jämfört med många andra länder. En ovanlig deckare som man som samlare kanske får leta efter i många år behöver inte kosta mycket mer än vad en ny roman gör idag.”

Vigren har precis gett ut boken ”Illustrerad prisguide över svensk spänningslitteratur 1837-2000” (Tingsryds antikvariat). En liten tunn bok på knappt 80 sidor – och deckarna som tas upp är alltså enbart svenska/finlandssvenska, inga översättningar – men oj! så intressant och spännande att bläddra i den, kolla böcker och priser.

Säg att någon vill köpa upp sig på klassiska svenska deckarförfattare – som K Arne Blom, Jean Bolinder, Maria Lang, Folke Mellvig, H-K Rönnblom, Vic Suneson eller Stieg Trenter – då kan det vara trevligt att bläddra fram till deras böcker och få beskedet att priserna ofta ligger en god bit under 100-lappen.

Och när en begagnad deckare faktiskt kostar betydligt mer – ett par exempel är Stieg Trenters debutdeckare ”Ingen kan hejda döden” (1943) och Vic Sunesons debut ”Mord kring Maud” (1948), bägge prissatta till 1500 kronor – så ska man veta att de höga priserna gäller ”förstaupplagor i fint skick”. Om deckarköparen nöjer sig med att läsa boken i en annan upplaga och/eller ett lite sämre skick så sjunker priset igen.

Många fysiska antikvariat har lagts ner. De flesta antikvariatsböcker, såväl deckare som annat, köps numera på nätet, ofta via nätsidan antikvariat.net med 91 anslutna antikvariat från Sverige, Danmark, Norge och Finland. Då är det perfekt att ha Vigrens ”prisguide över svensk spänningslitteratur” bredvid datorn så att man snabbt kan jämföra nät- och normalpris.

Slå till eller hålla ut och invänta ett lägre pris?

Apropå de fysiska antikvariat som ännu finns kvar så kan jag ge ett gott råd (Jim Vigren skriver inget om detta). Ju mer lokal en författare är, desto högre pris. Om man inte deckarturistar i Skoga/Nora och får en obetvinglig lust att just där och då köpa några Maria Lang-deckare så bör man till exempel inte göra det i Nora.

Just Lang kan också vara exempel på något som brukar väcka förvåning. Hennes sena produktion – titlar som ”Ånglok 16 på fel spår” (1987), ”Flyttbil försvunnen” (1989) och ”Se Skoga och sedan” (1990) – har höga priser. Men de är ju Maria Langs sämsta böcker?! Jo, men som med konst: efterfrågan – inte kvalitén – styr priset. Många har nog läst och tyckt att Langs sista deckare var sådär – och slängt böckerna. Det finns inte så många exemplar kvar.

Själv bläddrar och läser jag i ”Illustrerad prisguide över svensk spänningslitteratur 1837-2000” på mitt eget sätt. Jag letar deckare jag aldrig hört talas om – med titlar eller omslag jag har svårt att motstå.

Upphittat hittills: ”Norrlandståget plundrat i natt” – från 1925 med en maskerad bov på omslaget – av John Djärv, ”Braminens hämnd” (1929) av Axel Klinckowström, ”Fallet Bengtsson” (1933) av Alice Totterman, ”Ketty Kulströms äventyr i Paris” (1949) av Jean Tornado och ”Taximordet i Jerusalem” (1999) av Viveka Heyman.

Frestande? Tror jag det. Men stopp nu, vänta! Mina deckarhyllor är både många och överfulla. Jag skulle ju sälja – inte köpa – gamla deckare. Jooo, men det är lätt att hamna här. Varje gång.