Kärlek mellan två kvinnor är inget slöseri

Jag befinner mig just nu i ett fantastiskt tillstånd. Jag är förälskad. Nykär. Går omkring och strålar. Ja, ni förstår. Kvinnan jag är kär i känner samma sak. Helt otroligt. Jag förstår att det säkert kan provocera en och annan. Jag vet själv hur irriterande det kan vara att se nyförälskade par på stan, personer som bara har ögon för varandra, som komplett struntar i omgivningen, särskilt om man själv just genomgått en trasslig separation och känner sig ensam. Tro mig. Jag vet.

Men just nu har jag inte lust att ta någon sådan hänsyn. Jag bryr mig verkligen inte. Klart att folk tittar på oss. De glor. Stirrar. Särskilt vissa män. Men låt dom glo då. Jag vet också – och nu generaliserar jag – att många män blir upphetsade av att se två kvinnor tillsammans. Jaha, tänker jag. Bli det då. Jag bryr mig inte.

Fast till och med jag blir en smula störd när två män på cirka tre meters avstånd står och flinar och smackar. Dra åt helvete med er. Men jag låter mig inte stoppas, jag fortsätter att kyssa den vackraste kvinnan på jorden. Kastar en sur blick åt deras håll och försöker sedan ignorera dem. Tunnelbanetåget vi väntat på kommer in till perrongen, vi skiljs åt och jag hinner tänka att jag hoppas att hon slipper sitta i samma vagn som de där två idioterna.

Någon dag senare står vi återigen på samma perrong, vi är på väg hem till mig efter att ha varit ifrån varandra nästan ett helt dygn. Lyckan är stor över att äntligen träffas igen. En man kommer fram till oss. Han har en ölburk i handen. Han ställer sig tätt inpå. Han ser glad ut. Han säger att han stöttar oss. Han stöttar kampen. Han lyfter näven i vädret. (Så bra. Verkligen. Tack.) Han fortsätter med att dra upp det faktum att han känner två till som oss. (Jaha. Intressant. Verkligen.) Den ena kvinnan i det förhållandet har tydligen en bakdel som är helt fantastisk. Han försöker med diverse gester få oss att förstå hur fantastisk. Som två klyftor. Hade hennes arsle – hans ordval – varit ett tivoli hade denne man enligt egen utsago bosatt sig där. (Nämen. Verkligen. Jag blir så nyfiken. Berätta mer.)

Han tittar på oss. Han står alldeles för nära. Han luktar sprit. Han flinar. Han konstaterar att det är slöseri. Slöseri. Ja, det är ordet han använder. Slöseri. Det är slöseri att det är jag som kysser denna underbara kvinna och inte han. Slöseri att min stora kärlek kysser mig och inte honom. Slöseri att kvinnan i mitt liv slipper att känna hans dåliga andedräkt. Slöseri att hans alkoholimpregnerade tunga icke gör sig besvär i min mun. Slöseri att hans händer aldrig kommer att röra vid hennes kropp. Slöseri att han aldrig kommer att få höra mig viska ”jag älskar dig”. Det är vad han kallar slöseri. S-L-Ö-S-E-R-I.

Kanske tänker ni som läser detta att vi ska vara tacksamma för att han åtminstone inte var aggressiv. Inte konstigt i så fall för så kan jag själv tänka. Ja, ja, han var ju i alla fall ”snäll”. Fast snäll? Jag vet inte.

Jag är trött på att höra min kärlek kallas för slöseri. Faktiskt. För i sanningens namn är det inte bara alkoholiserade män i tunnelbanan som kläcker ur sig sådant. Det är tyvärr vanligt även bland den övriga manliga befolkningen. Och vet ni, det är inte roligt. Inte ens som skämt är det roligt.

Det är bara idiotiskt. Dessutom patetiskt.

Så lägg av. Nu.