"Känslan här: Glöm oss aldrig!"

Det är så tyst i Auschwitz-Birkenau. Man tystnar själv. I de grå museisalarna: högarna av krossade glasögon, skor, människohår, resväskor. Namnen: Weinberg, Cohen, Glaser, Engel, Juda Gutwein, Schmul Himmelfahrt, Norbert Israel Gluszecki. Söner som ser ut som mina egna. Polska judar som fördes hit i den första stora deportationsvågen våren 1942. Fadern mördas först, den yngste sonen sist: 24 juni 1942. Känslan här: Glöm oss aldrig! Jag måste minnas dem. Skriva upp deras namn, prägla bilden av hur de såg ut. Förstå att de är en del av mig. De andra försvinner, guidens röst i lurarna allt svagare. Alla går. De döda ser på mig. De dödas blickar talar om vad som är riktigt eller falskt, nu.

Källaren, ugnarna. Vid rampen en absolut samhörighet med alla som kommit hit för att minnas befrielsen för 69 år sedan. Barackernas obeskrivliga djuriskhet. Utsorteringen, Josef Mengele som pekade åt vänster eller höger: omedelbar död eller uppskjuten död. Rännan fram till krematoriet, där tusentals människor piskades fram varje dag. Kroppen allt tyngre, huvudet som om det ska sprängas av guidens ord. Vinden, kylan, skymningen. Sjutusen överlevande befriades den 27 januari 1945; uttrycket i deras ögon på filmerna som togs av den ryske soldaten och kameramannen Alexander Vontsorov: Var finns hopp?

I Imre Kertészs enastående roman "Mannen utan öde", byggd på hans egna erfarenheter i Auschwitz och Buchenwald, hänvisar berättarens vän i lägret hela tiden till bilden av staden som ljusbringare:

Ofta pratade han också om och frammanade för mig vissa platser, gator, torg och hus och de välkända reklamfraserna och neonskyltarna som tändes på gavlarna och ovanför skyltfönstren, eller med hans egna ord om ’Budapests ljus’, men nu var jag tvungen att rätta honom och förklara att de ljusen inte fanns längre på grund av mörkläggningsbestämmelserna, och att bomberna nog hade förändrat stadsbilden också en del. Han lyssnade på mig men jag märkte att upplysningarna på något vis inte föll honom särskilt på läppen. Nästa dag började han, så fort det gavs något tillfälle, prata om ljusen igen.

Imre Kertész berättade för mig på 1990-talet i Budapest att naturen i Auschwitz fungerade som ett korrelat till döden: himlen och skymningsljusets skönhet. Det var särskilt timmen mellan återkomsten från fabriken och kvällsappellen som lägerfångarna längtade mest efter, och i romanen upprepar Bandi Citrom varje kväll att de en gång ska gå på Nefteles-gatan igen: ”Nu tänds gatlyktorna i Budapest”, svärmar han i skymningstimmen. ”Kommer du ihåg reklamskylten för Scholls skoputsmedel? Nu hörs kvinnornas klackar mot asfalten.”

Den judiske mannen vid järnvägsspåret ser upp mot himlen som för att fråga: ”Var var du, Adam?” Långt borta städerna där vi lever, våra steg mot asfalten.

Minnet som det mänskligaste vi har.