Geniet vs medelmåttan
Teater
"Amadeus". Av Peter Shaffer. Regi Frede Gulbrandsen. Scenografi Tore Sæther. I rollerna: Mattias Linderoth, Fredrik Gunnarson, Tom Ahlsell, Hannah Canvert, Hans-Peter Edh, Kajsa Ericsson, Electra Hallman, Håkan Paaske och Lars-Göran Ragnarsson. Premiär på Hipp, i lördags. Spelas till 31/10.
När en konstfärdig bolltrollare dribblar sig fram mot målet, önskar man ibland att den sista försvarsspelaren måtte släppa fram anfallaren och låta honom avsluta med vad som ser ut att kunna bli ett ovanligt vackert mål. För fotbollskonstens skull!
De allra flesta försvarsspelare lyssnar förstås inte på sådana böner, utan gör sitt jobb och försöker bryta anfallet. Kanske tänker han rentav att han hellre siktar på den geniala anfallarens knäskålar och därmed orsakar en straff än att just den där duktige jäveln ska få briljera! I så fall är han en Salieri. En sådan som tvingas erkänna att den andra spelaren lirar på en mycket högre nivå än han själv, och därför måste stoppas. Dussinliraren mot Zlatan Amadeus Mozart.
Peter Shaffers drama ”Amadeus” är just en studie i medelmåttans komplicerade relation till genialitet. Varför ge mig ett begär utan att samtidigt utrusta mig med förmågan att uppfylla den? Att det inte finns några större historiska belägg för pjäsens intrig, där den ärelystne hovkompositören Salieri är besatt av att i lönndom intrigera mot och med döden straffa den gudasände Mozarts överjordiska musiksnille, samtidigt som han i all hemlighet är full av svartsjuk beundran för spolingens himmelska musik, spelar inte så stor roll.
Shaffer har ur sitt historiska stoff skapat en psykologiskt och dramatiskt anslående bild av något så allmänmänskligt som avund.
I Malmö Dramatiska Teaters helaftonsuppsättning på Hipp står Fredrik Gunnarson mot Mattias Linderoth ; den förres falska förbindlighet och onda avsikter mot det musikaliska underbarnets barnsligt impulsiva vulgaritet.
Så underskön musik och så tarvliga manér! Och så älskad av alla! Hur är det möjligt? Vilken grym gud har så maliciöst straffat honom, den habile och strävsamme tonsättaren Salieri! En mellan vansinne och behärskad impulskontroll pendlande Gunnarson har salongen helt i sitt våld under det att hans döende och halvgalne Salieri med publiken som sin förtrogna återberättar historien om mötena med det unga geniet i musikhuvudstaden Wien. Mot honom allt- så Linderoths rastlöst gestikulerande och virtuost skämtande och svärande Mozart.
Dramats övriga roller är mer eller mindre reducerade till staffagefigurer, såsom Kajsa Ericssons unga fru Mozart och Hans-Peter Edhs kejsar Josef II.
Milos Formans Oscarsbelönade film ligger och lurar i bakhuvudet hos många av oss, men regissör Frede Gulbrandsen driver konsekvent sin egen linje, tolkningsmässigt och sceniskt. Scenograf Tore Saethers fasta rum i den nyombyggda helarenasalongen (med publik runtom) lyfter fram scenen som just en arena för ära och berömmelse. Fyra höga guldinfattade fönster ramar löst in hela salongen och den frilagda spelplatsens podium med sin svarta flygel. Musik och död.
På det hela taget är det en rätt konventionellt gestaltad uppsättning, som emellertid roar tack vare Gunnarsons och Linderoths övertygande rollporträtt. Att den långa föreställningen sedan avlöper från första aktens ystra allegro till den andras mer långdragna andante, ja det kan man väl stå ut med om det sker till tonerna av den klarast lysande kometen på den musikaliska himlen!
