Annons
Kultur

Flykten över Öresund

För nästan exakt 70 år sedan flydde tusentals judar över sundet, från Danmark till Sverige, för att undkomma den nazityska ockupationsmakten. Den danske historikern Bo Lidegaard skildrar denna period på ett lika kunnigt, som fängslande sätt. Lennart Leopold, författare och lektor vid Högskolan Kristianstad, har läst en historia med stor betydelse.
Kultur • Publicerad 2 oktober 2013
700 ljus på Pepparholmen i Öresund tändes i tisdags kväll, som en påminnelse om den judiska massflykten från Danmark till Sverige 1 oktober 1943.Foto: Foto: Stig-Åke Jönsson / TT

I tisdags (den 1 oktober) var det 70 år sedan över 6 000 danska judar lyckades fly till Sverige undan de razzior som nazisterna iscensatte. Om detta dramatiska och märkliga skeende har den danske historikern Bo Lidegaard skrivit en i flera avseenden drabbande bok, ”Landsmän”, som nu kommer ut på svenska, engelska och flera andra språk.

I sin slutfas gick flykten över havet till Sverige, där samlingsregeringen snabbt hade gjort klart att alla judiska flyktingar från Danmark var välkomna. Ämnet har därför ett speciellt intresse hos oss, och författaren har skrivit ett fylligt efterord just till den svenska upplagan.

Annons

Boken kommer förhoppningsvis att väcka debatt kring den nutida synen på danskhet respektive svenskhet. Lidegaard tror att människan i grunden är god men att hon kan ledas fel, så som skedde i nazisternas Tyskland. Hans tes är att samtliga demokratiska partier i Danmark allt sedan Hitlers maktövertagande 1933 medvetet, och på ett mycket framgångsrikt sätt, kopplade samman de nationella värdena med de demokratiska och de humanistiska. Att vara dansk blev liktydigt med att vara human och demokrat. Främlingsfientlighet accepterades inte. De antidemokratiska och totalitära attityder som under 1930-talet präglade nazister och kommunister betraktades som odanska.

Trots ockupationen styrde danskarna sina egna angelägenheter. De tyska nazisterna var beroende av en ostörd dansk livsmedelsexport, och man försökte därför i det längsta att upprätthålla en ”fredlig ockupation” och inte stöta sig onödigt hårt med den danska allmänheten. Många gånger fick de danska myndigheterna kompromissa eller ge efter, men man gjorde det aldrig beträffande judarna.

Det finns ingen ”judefråga” i Danmark, deklarerade man frankt. Så inga förteckningar över judar sattes upp och inga judestjärnor fästes på kläderna.

Som en följd av denna framgångsrika politik kom danskar med judisk bakgrund att i första hand ses som landsmän.

När ockupationsmakten gick till aktion mot dessa olyckliga landsmän i oktober 1943 väcktes en våg av avsky, som fick sitt konkreta uttryck i att vänner, grannar, bekanta, men också fullständigt obekanta, ställde upp för att på mer eller mindre improviserade vägar hjälpa de utsatta undan den nazistiska terrorn.

Det bär emot att betrakta människor som siffror, men ibland blir skillnader så påtagliga just i siffrornas ljus. Cirka 7 000 flyktingar med judisk bakgrund kom till Sverige under första hälften av oktober 1943.

Av dessa hade över 1 300 tidigare flytt från Tyskland. Av de omkring 475 olyckliga (däribland 150 internerade kommunister) som inte lyckades komma undan razziorna överlevde så många som 429 genom att räddas med svenska Röda korsets vita bussar 1945. Till historien hör nämligen att danska myndigheter aldrig släppte taget om dem som deporterades. Man krävde och lyckades få gehör för att de skulle föras till Theresienstadt i nuvarande Tjeckien.

Detta var illa nog, men Theresienstadt var inget dödsläger. De som dog där gjorde det av ålder eller sjukdom, menar Lidegaard. Som jämförelse kan konstateras att av de 772 som deporterades från Norge hösten 1942 var det bara 34 som överlevde.

Trots alla mörka inslag blir Lidegaards bild av det aktuella skeendet till sist ganska ljus. Om man ser på dansk (och svensk) flyktingpolitik före 1943 blir bilden en annan.

Många politiska eller judiska flyktingar undan nazismen utelämnades då till ovissa öden – om de inte stoppades redan vid gränsen. Flertalet dog i förintelselägren.

Annons

Lidegaard sopar inte detta under mattan, men hans poäng med boken är en annan. Han vill mot denna dystra bakgrund belysa hur det hösten 1943 plötsligt ändå blev möjligt för tusentals judiska flyktingar att med hjälp av sina landsmän fly till det under tidigare år så restriktiva Sverige.

Hur detta alls kunde ske och hur det gick till i praktiken är bokens spännande ämne. Vi får genom dagboksanteckningar, avsända telegram och så vidare följa resonemang hos ledande nazister i Köpenhamn och Berlin men också hos de danska myndigheterna.

Märkligt nog var det en av de ledande nazisterna som varskodde socialdemokratins ledare om vad som komma skulle. Vi får dag för dag följa skeendet också från de flyendes horisont. Bland annat kan Lidegaard väva in tidigare opublicerade dagboksanteckningar förda av medlemmar i en och samma lilla släkt. På olika vägar lyckas de så småningom ta sig över till Sverige och återförenas där.

Det är en skickligt skriven och ständigt fängslande bok, som på många sätt känns aktuell. Måtte den bli läst av många!

Lektor vid Högskolan Kristianstad

Sune Johannesson
Lennart Leopold
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons