Annons
Kultur

Drömmar i skogens rike

Dansikal kallar Skånes Dansteater mötet mellan dans och musikal i Ben Wrights nya drömska föreställning ”The feeling of going”. Kulturredaktör Sune Johannesson ser en hänförande premiär, men efterlyser mer dynamik och variation.
Kultur • Publicerad 28 oktober 2013
Fartfyllt och vackert. En scen ur "The feeling of going".
Fartfyllt och vackert. En scen ur "The feeling of going".Foto: 

Dans

"The felling of going". Koreografi & regi: Ben Wright. Musik: Jónsi. Orkestrering: Jonas Nydesjö. Scenografi: Will Holt. Med dansare från Skånes Dansteater, Malmö Operaorkester, Malmö Operakör och sångsolisterna Edda Magnason, Naja Monrad Hansen/Elisabeth Freiding samt Phil Gerrard/Eric Roos. Premiär på Malmö Opera 26/10.

Annons

Ridån är en stor filmduk med storstadens långsamma maratontrafik och med detta eviga avgasutsläppande brus i bakgrunden går en man och lägger sig. Vi ser hur hans ögonlock sluts. En stuga dyker upp, han hoppar in genom fönstret och i en makalöst läcker och smidig övergång förvandlas såväl det vakna tillståndet till dröm, som filmen till dans.

Snart ser vi denne kostymman vrida sig på golvet och runt väggarna i den lilla timmerstugan, tills han får sällskap av Edda-trollet med en attachéportfölj. Han öppnar den och jag förväntar mig en Pandoras ask-smäll men ut faller... ett par skor, och vips förs mina filmvetartankar till det brittiska mästerverket The red shoes (utifrån HC:s berättelse).

Men där filmens skor leder till magisk dans, besatthet och sorg leder skorna i The feeling of going in mannen till en mystisk, mytisk och möjligheternas skog av kala björkträd, en omgivning full av udda varelser, oväntade möten och utmaningar. Och till en final med en varmt värmande soluppgång, där drömmen blivit ett tillstånd, sin egen verklighet.

Ben Wright gör sin helaftonföreställning i två akter till en lika vacker som dansant imponerande saga, med den isländske Jónsis musik som grund. Alltihop är elegant, skickligt, hänförande och ganska tråkigt. Även om det finns ljus, scenografi och effekter som bländar och överraskar, danser som skiftar från solo och duetter till fartfyllda ensemblerörelser dras allt ner i den musikalsåpa som orkestreringen av Jónsis piggt lekfulla, och stundtals vassa musik har tvättats i.

Detta drabbar även Edda Magnasons sång. Hon har både en fin och personlig röst, lyssna på hennes ett par år gamla soloskivor, hör kraften och spännvidden och viljan att söka kanterna, inget av det har hon fått ta med upp på scen. Istället är det kvällens två andra sångsolister som får stå för bredden i det vokala. Ett än större lyft tillför kören när den väl kliver in. Och ett finalstort lyft står publiken för, det var länge sedan jag hörde ett lika begeistrat jubel. Nåja, i skogen är vi alla olika.

Sune Johannesson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons