Bildningstörsten som förändrade samhället
För några dagar sen gick jag omkring i Gamla Stan i Stockholm. Här är det idylliskt och dyrare kan man knappast bo än i bostadsrätter här. Men för hundra år sedan var det annorlunda. Jag vet, för min morfar föddes här 1892, på Svartmangatan, som nummer tre av elva syskon i en fattig familj, där pappan lämnade hemmet. På den tiden rådde här ren slum och min morfar ville aldrig tala om sin uppväxt. Men en sak berättade han, att kung Oscar II på julafton brukade komma ner på Stortorget och dela ut julklappar till fattiga barn.
– Det var väl roligt, sa jag då.
– Nej, sa, han. Det var inte roligt.
Välgörenhet kan vara roligt för den som ger, men förödmjukande för den som tar emot. Det är en insikt som redan den engelske poeten William Blake gav uttryck för i sin kritiska dikt:
Pity would be no more
If we did not make somebody poor
And Mercy no more could be
If all were as happy as we
Efter sex år i folkskolan fick morfar sluta. Häromåret hittade jag hans betyg, han hade verkligt bra vitsord, men att fortsätta skolan var uteslutet. Det blev svarvarlära, och litet av varje, innan han så småningom hamnade på PUB, där han jobbade till sin pensionering. Men trots att han inte gick i någon skola hade han en enorm kunskapstörst som han stillade på egen hand. Han lärde sig språk som ryska, engelska, franska och när han dog i en hjärtinfarkt i sitt 75:e år efter att ha skottat snö en februaridag låg Marcel Prousts ”Un amour de Swann” på originalspråket uppslagen på nattduksbordet.
Hans bildningstörst var hela hans generations, och arbetarrörelsens mål var att erövra bildning, som inte enbart skulle vara förbehållet borgerskap och överhet. Precis som i romanen ”Snörmakare Lekholm får en idé” blev han lycklig över att se sina två döttrar ta studenten. Bägge två läste sedan vidare till lärare. Den som inte fått tillträde till kunskap själv vet hur viktig skolan är.
Jag tänker ofta på min morfar nu när skolan diskuteras intensivt. Alla vet att det finns problem, men ingen verkar veta hur man ska rätta till dem. Några saker verkar det nu närmast råda konsensus om - att kommunaliseringen av skolan var ett misstag som bäddade för en ojämlik skola. Det fria skolvalet har också lett till en långtgående segregering som leder till ytterligare ojämlikhet. ”Några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet finns inte, däremot ger det upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras”, skrev ledamöter vid Kungliga Vetenskapsakademien i en uppmärksammad artikel i Svenska Dagbladet.
Men det som även är dystert är den uppgivna stämning som råder kring skolan. Då tänker jag åter på min morfar, den optimism han gav uttryck för och hans motto: Problem är till för att lösas. Hans inställning var också den, att det som andra kunde skulle han också själv kunna lyckas med.
Det var med denna optimism han byggde ett eget hus, murade en spis, grävde en egen brunn, ramade in tavlor, skar till glas, lade på bladguld, byggde dockbyråer av cigarrlådor, läste politiska tidskrifter på engelska, och fördjupade sig i Freud och Jung, Proust och Ivar Lo. Och han var heller inte ensam utan buren av en hel generation självlärda, som med entusiasm tog för sig av kunskap, både praktisk och intellektuell.Min morfar lärde mig exempelvis hur man tapetserar utan att man ser skarvarna mellan våderna, systematisk lövkrattning som jag tillämpar varje höst och en del fransk grammatik. Han hade säkert blivit den idealiske läraren som inte tycker något är omöjligt.
En gång mot slutet av sitt liv sa min morfar glädjestrålande: Jag tycker att jag levt i en fantastisk tid! Har någon annan generation sett en sådan utveckling som vår! Han hade sett en exceptionell välståndsökning i det svenska samhället, som också kommit hans familj till del. Bilar, flygplan, rymdforskning, sputnikar hade han också upplevt, liksom penicillin och medel mot tuberkulos. Ändå levde han under en tid då två världskrig utspelade sig i Europa, och perioder av svår arbetslöshet. Ingen lyssnade heller mer spänt på TT-nyheterna än min morfar. När Kubakrisen utspelade sa han inte ett ord, men handlade hem matvaror och bunkrade upp. Det var så vi förstod att det var skarpt läge.
Kanske är detta optimism: att ha inställningen att problem är till för att lösas. Men att också vara klarsynt, vara beredd på svårigheter och aldrig drabbas av uppgivenhet. När min morfar dog ärvde jag hans verktygslåda med hammare, hovtång och drillborr. Men än mer användbar var kanske hans mentala verktygslåda: att ha inställningen att problem är till för att lösas, vara beredd på svårigheter och aldrig drabbas av uppgivenhet. Och inte minst känna lust till, och värdesätta, kunskap och lärande. Det är sådana verktyg vi behöver för att komma till rätta med utbildningsväsendet idag.