Berättelse som skapar en dialog

Upplevelsen av att det fasta i tillvaron är i ständig flykt och förändring är i perioder stark - kanske sker det snabbare än någonsin just nu. Samhälle, politik och vardagsliv tycks i varaktig rörelse. Det som gällde som regel igår är oviktigt idag.

Fredrik Ekelund reflekterar över minnena och deras beständighet i sin nya bok: ”Som om vi aldrig hade gått här”. Redan titeln väcker nyfikenhet, detta ”som om”. Minnesbildernas stråk finns där, men vad är det som gjort oss till de personer vi är? Opålitligheten i bleknade bilder är en sak, det avtryck vi själva gör en annan fråga. Ändå är det i myllan av erfarenheter som de egna rötterna hämtar näring.

Skrivandet blir ett sätt att skapa något bestående, att ge liv igen och att hålla fast den undflyende verkligheten. När författaren slår sig ned och låter fingrarna löpa över tangentbordet frammanas bilder av sedan länge försvunna miljöer och människor, de älskade, de man brottats med. Vi fortsätter bära dem inuti oss, vi är en skådeplats för dem när de inte längre finns kvar. Så länge vi lever.

”Som om vi aldrig hade gått här”, dedikerad till författarens pappa och farbror Torsten, är en fristående fortsättning på självbiografiska berättelsen ”Fadevår, tack för ljuset” (2010). Huvudpersonen Freddan är i tonåren, han väljer gymnasielinje och får nya vänner. Frågan om identitet, vem han är, kommer upp gång efter annan, i relation till omgivningen. Fredrik ser hur vänner går olika vägar – bakgrund och klass styr utbildningsval, också de undvikande icke-valen blir styrande.

Nye vännen Anders, med sin stränga livssyn, blir en vägledare in i litteraturen, in i ett reflekterande över existensen. Freddan slukar de klassiska författarna, samtalen gör honom medveten om sig själv, om familjen och vännerna i Gänget, han ser dem och sig själv i nytt ljus. Det är ömsint skildrade relationer, dråpligt tragikomiskt ibland, och med en julaftonsskildring som kunde gjort Ingmar Bergman avundsjuk. Varmaste porträttet är av farbror Torsten, den udda mannen med sina skånska historier.

Det är också en tid när vardagen politiseras på ett nytt sätt. Vänster, höger eller liberal? Ett numera försvunnet Malmö: arbetarstaden, småstaden med sina parker och tjollor är mer än en bakgrund för händelseutvecklingen, en egen person i berättelsen.

Läsaren lägger sina egna minnesbilder intill författarens och funderar över det egna livet. Berättelsen väcker reflektioner, minnesbilder jag inte visste att jag bar på, men också funderingar över vad jag minns av mina barns uppväxt, men som de inte ens uppfattat. Så sitter jag där i en egen dialog med texten, om mina och andras minnen, tankar, känslor. Exakt så fungerar riktigt bra litteratur.