Annons
Kultur

Årets bästa böcker

Åtta skribenter fick varsitt uppdrag: välj ut årets bästa böcker. Här är resultatet. Årets bästa romaner, årets bästa diktsamlingar, årets bästa historia, årets bästa debutanter, årets bästa deckare... ja, ni förstår.
Kultur • Publicerad 12 december 2013
Athena Farrokhzad.
Athena Farrokhzad.Foto: Foto: Khashayar Naderehvandi
Winston Churchill.
Winston Churchill.Foto: Foto: Scanpix

Bengt Eriksson väljer Årets bästa deckare

1. Svenskarna. Hård konkurrens mellan årets svenska deckare men starkaste läsningen för mig blev ”Stenhjärtat” av Katarina Wennstam. Som tidigare har hon skrivit ett socialreportage i form av en spänningsroman. Nu handlar det om misstänkt spädbarnsmisshandel, mer exakt ”Shaken Baby Syndrome”, och Wennstam väjer inte för detaljer. Vissa sidor och meningar är ruskig – ja, fasansfull – läsning. Wennstam har blivit allt bättre på att kombinera deckaren (som medel) och samhällsskildringen (syftet).

Annons

2. De översatta. Jag begriper mig inte på Svenska Deckarakademin som inte ens nominerat någon titel i David Peaces så kallade ”Yorkshirekvartett” till priset för bästa översätta deckare. Jorden runt har kritiker enats om att Peace är en av de mest personliga – ja, egenartade – nya kriminalförfattarna. Men nej, det tycker alltså inte Deckarakademins ledamöter. Också i kvartettens tvåa och trea, ”1977” och ”1980”, balanserar verklighet mot mardröm, våldsamt och brutalt mot vad som kan kallas noir-poesi.

3. Debutanterna. Sällan som någon deckardebuterar så starkt som Andreas Norman gjort med ”En rasande eld”. Norman debuterar med en UD- och EU-thriller alternativt en säkerhets- och agentthriller, som också är ett mer eller mindre (o)verkligt arbetsplatsreportage. Deckardebutanten har själv jobbat på UD så han bör ju veta. Högste chefen finns förresten också med – fast mest via sociala media. Välskrivet och spännande och inte en droppe mer blodigt än vad som krävs av historien. Bara det är en prestation.

Maria Ehrenberg väljer Årets bästa svenska romaner

1. Tre ungdomsliv. Jag har läst cirka 250 böcker i år och ändå inte fångat allt väsentligt. Men bland favoriterna finns tre om ungdomsår. Per Erixons "Som det blev", om tonårspojkarnas utflykt som inte blev som den skulle. Helena Östlunds "Kari 1983", som vrider och vänder på en enda dag i en flickas liv. I skogen, vid dammen, hos fisken. Viktor Johansons "Den mörka sporten", en mycket övertygande skildring av en ung mans trauma från en krigshärd och hur ett par skakiga händer följer en från ett kaos till ett annat.

2. Tre vampyrer. Vampyrerna finns nu även på svensk mark. Märkligast är Viktor Algrens "Han åt mitt hjärta" där vampyrer jagar vanligt folk på Malmös gator. Paul Eggert vampyrliknande varelser i "Borde vara död" knegar på vårdhem och vampyren eller what-ever i Anders Fagers "Jag såg henne idag i receptionen" bor på vinden i ett vanligt stadshus i Stockholm. Alla rör de om i sociala strukturer och invant liv. Viktigast av allt; de finns här, bland oss. Svårigheten är att upptäcka dem.

3. Tre småförlag. Vad vore svensk bokutgivning utan småförlagen? Aglatuq gav ut Alberte Brembergs synnerligen fina "Tidebok", nu nominerad till Katapultpriset. Orosdi förlag gav ut Eric Ericssons absurda och überironiska "Tack på förhand". Kabusa böcker hittade debuterande Christina Kjelsson som i "Solknepet" återskapade en liten flickas försök att bemästra ångest genom olika besvärjelser. Tre fina bekantskaper, tre bra förlag.

Jan Hoff Väljer årets bästa seriealbum

1. Historia. Nyheten att Conrad efterträtt Uderzo har analyserats annorstädes. Vill istället uppmärksamma två andra serier inom kategorin. Fransk liksom Asterix är "Det var en gång i Frankrike" (Nury/Vallée). Med världskriget som fond nystas ett komplicerat människoöde upp. Frågor om skuld, etik och överlevnad ventileras i, hittills, två eleganta album. Lars Anderssons "Gustapärsa", om en 1800-talsbondes kamp mot natur, element och myndigheter för att göra sin dröm sann. Sympatisk serie med tuffa tag. Noll romare.

2. Fantastik. I Gustafssons skräckdeckare stavas staden med ä, men borde heta HELL-singborg! Denna gång dock mer lågmält än tidigare. Spökbagatellen "Hotell Vega" är bättre tecknad än alltför bruna "Ont blod" som dock har en intressantare story – om monsterråttor!Mangainspirerade Batista är också skåning. Hennes "Sword Princess Amaltea" är en uppochnedvänd riddarsaga med feministiska förtecken. Roligare än det låter. Intrikat uppbyggt så att man tvingas fundera över vem det egentligen är som upplever det hela, och hur.

3. Vardag. Ett unikt albumprojekt, hittills bara delpublicerat i Plutonium 10 och HMC 14, är Per Myrhills självupplevda "Aneurysmdimma", om en hjärnblödning och mötet med vården.Runberg, mest känd för äventyr, gör tillsammans med Oliver Martin, "Den mörka sidan" som handlar om relativt vanliga jobbande och intrigerande kontorsråttor i Tokyo. En komplicerad kärleksrelation pågår. Fransk, men mangainspirerad. Slutligen ska jag även nämna "Zelda; Sex out west" (Neidestam & Co). För garv och eftertanke.

Annons

Jan Karlsson Väljer årets bästa debutanter

1. Frölunda Torg. Eftersom 32-årige Pål Börjessons debutroman "Gallus" utges på lilla Carl Forsbergs Bokförlag har den nog inte uppmärksammats efter förtjänst. Det är ett gissel med kultursidornas och litteraturkritikens krympande utrymme! På sikt en demokratiförlust. Börjesson framskriver aviga och utsatta gestalter kring Frölunda torg, utan att göra avkall på vare sig socialrealismen eller den estetiska och etiska relationen till Lars Ahlin och Dostojevskij, Hegel och Marx. Det utrotningshotade ordet solidaritet får liv och komplikation hos Börjesson.

2. Gimo. En annan lurig debutant heter Patrik Godin. Hans "Gimokrönikan" utspelas just i den nästan nedläggningsfärdiga bruksorten Gimo, gärna bland lärare och ödesmättade minnen. Som titeln påstår är det också en krönika om band och bindningar, hur allt tycks hänga samman i småsamhället. Ett slags kollektivroman fylld av enskilda porträtt. Och en turnering av en sexualitet som inte nödvändigtvis är kongruent med bruksandan.

3. Småland. Men årets förstlingsverk är i mina öron och ögon Emma Nordlanders "Kattbarnen". Svåra ämnen som främlingskap och övergivenhet, ensamhet och incest hanteras både varsamt och osentimentalt, med fingerfärdigheten och människoblicken hos en blivande mästare. Frölunda torg, Gimo – hos Nordlander är det Smålands tröstlösa inre. Se det som en motståndsrörelse! De bästa nya författarna har inte hemvist på Södermalm, kring Stureplan eller på Lidingö.

Niclas Sennerteg Väljer årets bästa historiska böcker

1. Avgörande år. Med första världskrigets utbrott 1914 tog en hundraårig era slut som i den rika, vita delen av världen hade präglats av en närmast obruten framtidsoptimism och framstegstro. I dess ställe följde 1900-talets våldsamma, blodiga konvulsioner. I "Århundradets sommar – 1913" presenterar den tyske författaren Florian Illies en fantastisk kavalkad över en svunnen tidsålder, när många människor drömde om ett ”renande krig” men levde som om det aldrig skulle bryta ut. Boken är ett impressionistiskt, tänkvärt och humoristiskt kollage av levnadsöden i dåtidens stora metropoler.

2. Monument blir levande. Bengt Liljegren, som tidigare har skrivit biografier över Karl XII, Alexander den Store och Hitler, levererar här ett porträtt av människan och politikern Winston Churchill ("Winston Churchill. Del 1, 1874-1939). Kunnigt och på ett stilistiskt synnerligen angenämt sätt låter han den monumentala, historiska gestalten växa fram till en levande människa på boksidorna. Efter denna lovande första del är det bara att vänta med stor spänning på fortsättningen, med Churchills ”greatest hour” under andra världskriget.

3. Sovjets makt. Den amerikanska författaren Anne Applebaum följer upp sin bästsäljare om de sovjetiska strafflägren, Gulag, med tegelstenen "Järnridån", om hur det gick till när Sovjetunionen med vapenmakt och Moskvautbildade lokala kommunister tog makten i hela Östeuropa efter andra världskrigets slut. Trots det mastiga formatet hanterar hon sitt material på ett mästerligt och intresseväckande sätt – och även om grundhistorien är tämligen känd, bidrar hon med många aha-upplevelser från den främsta forskningsfronten.

David Stenbeck Väljer årets bästa diktsamlingar

1. Athena & Linda . Förra årets Augustprisnominering av Zlatan ledde lyckligtvis inte till något pris. Det hade varit skandal, men det är illa nog att boken alls nominerades. Athena Farrokhzads "Vitsvit" fanns bland de nominerade i år, men gick dessvärre bet. Fast hon skiter i Augustpriset, som hon sa till SvD. Bra så. Linda Boström Knausgård fick helt nyligen Mare Kandrepriset, för att ”hon med sentimentalt språk gestaltar den mänskliga existensen i gränslandet mellan psykosens förvrängda värld och verklighetens inrutade tillvaro”.

Annons

2. De unga. I stort är det de unga och begåvade poeternas år, och de är många som förtjänar en stunds uppmärksamhet. Och att någon sympatisk förläggare tar sig an dem: Kalle Hedström Gustafsson, Pernilla Berglund, Linn Hansén, Sofia von Schmalensee, My Roman Fagerlind och Sigrun Bragadottir. Med flera, naturligtvis. Förlagen kan ge ut hur många kändisböcker de vill; de unga poeterna är i den digitala eran sina egna bästa marknadsförare, och mina hjältar. Länge leve avantgardet, länge leve lyriken.

3. Politisk röst. Litteraturkritiken behöver ges större och tydligare utrymme i både dags- och kvällspress. Det verkar tråkigt nog i dessa klick- och like-tider vara väldigt mycket begärt. Det är, till skillnad från vad många av området obekanta verkar föreställa sig, en viktig läsning av vår samtid. Istället för de inställsamma deckarspalterna skulle recensionerna kunna bre ut sig, ifrågasättande allt det som råder. Och visst är det viktigt med politik och att tidningarna återger aktuella debatter, men den som tänker efter förstår snart att det finns en stor politisk röst också i lyriken.

ÅM Hellman Väljer årets bästa översatta litteratur

1. Henrik VIII. Katrine Kielos skrev att ”Wolf Hall” av Hilary Mantel är en påminnelse om att de improviserade skeendena i vår samtid en dag blir historia. Vi kan inte förutspå just vilka slumpmässiga val som kommer få någon betydelse. Inte heller hur det kommer framstå för eftervärlden. ”Wolf Hall” är till skillnad från så mycket annat bjäfs om Tudoreran och Henrik VIII en roman som gestaltar politiken. Sokrates ansåg att samhället skulle styras av filosofer. Mantel gestaltar att politik görs av nyckfulla ränksmidare, därmed påminner Henrik VIII:s hov plötsligt om vilken arbetsplats som helst.

2. Utopins röster. ”Tiden Second Hand” är den sista delen i ”Utopins röster”, Svetlana Aleksijevitjs svit av röster från den landmassa som en gång kallades Sovjet, och om det myller av människor som levde sina liv i det som var, eller kunde vara en utopi. ”Tiden Second Hand” är lika fantastisk som fantastiskt krävande. Fast, orkar man inte med de 656 sidorna är det en tydlig indikation på att man ägnat för mycket tid åt Instagram eller Candy Crush Saga.

3. Diagnos på vår tid. Filosofen Byung-Chul Han är verksam i Tyskland. I ”Trötthetssamhället” ställer han den mest akuta diagnosen på samhällskroppen, den utmattning som följer på prestationssamhället. För det är inte bara det att individen kan, utan också bör göra... mera. Det finns alltid ett tillfälle att jobba lite till, klämma in ett gympass på lunchen, laga en näringsriktig middag. Vart någonstans tog varat vägen? Inte ens de dagliga femton minuter av mindfulness blir något annat än prestation.

Sune Johannesson Kulturredaktörens tre fria val

1. Viktiga spår. Journalist och författare Lena Sundström har inga problem med att synas. Hon är där och väver ofta in sig själv i sitt undersökande ämne. I höstens "Spår" gör hon det inte, istället berättar hon sin historia, snabbt och drabbande. Detta är vår tid. Detta är vårt land. "Spår" är en bok om den sköra demokratin, om makt, politiskt spel och hänsynslöshet. Men det är också en bok som visar hur livsnödvändig journalistiken är.

2. Kärlekens styrka. Årets Augustvinnare är en bok som går snabbt att läsa men stannar kvar länge. För hur har vi det med kärleken? Är den av godo? Är den blind? Lena Anderssons mästerliga "Egenmäktigt förfarande" är en enkel historia, som lyckas ställa gamla frågor om förnuft och känslor på ett nytt sätt. När jag intervjuade henne i höstas var hon själv tydlig: Det är alltid rätt att satsa på kärleken. Klipp ut orden, slå in dem och ge bort dem i julklapp.

3. Inte utan mina tidskrifter. Tack alla tidskrifter som serverar vacker och angelägen läsning, som väcker debatt och fördjupar, som är aktuella och inaktuella, som gör det ni vill och det vi efterfrågar. Tack Nutida Musik, som vidgar mitt lyssnande av ny musik. Tack Teatertidningen, Opera och Dans för att ni sätter fokus på scenen. Tack nya Hunger. Tack Arena, Axess, Bang och Ordfront Magasin för debatten. Tack egensinniga Glänta och OEI. Tack... ja, ni förstår, kulturtidskrifter gör livet rikare och samhället bättre. Köp dem! Läs dem!

Sune Johannesson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons