Yukie Nagai Stormby i helfigur

Vid denna tid, innan första världskriget bröt ner illusionerna, togs konst och musik i vida kretsar på blodigt allvar och diskuterades frenetiskt.

Stravinskij skulle snart åstadkomma tumult med sitt Våroffer. Pianot stod på sin höjdpunkt som konsert- och heminstrument. Alban Berg skulle snart använda Schönbergs revolutionerande tolvtonsteknik. Hans första sonat är ett verkligt konstverk, laddat och ambitiöst, med sin skimrande väv av mångfaldiga stämmor och glidande harmonier med en rik känsloskala. Yukie Nagai Stormby gestaltade suveränt och uttrycksfullt det krävande verket.

Schuberts A-dursonat D 664 blev en melodiös vilopunkt i programmet, där Nagais viga och lätta frasering i sista satsen var särskilt charmerande.

Sonaten börjar med en riktigt skön Schubertmelodi, med just här verkar Yamahaflygeln inte kunna sjunga med riktigt fritt. Det var enda gången jag fick intrycket att pianisten inte fick fram det hon ville ur instrumentet.

Yamaha är förstås långt ifrån Schuberts hammarklaver. Bachs Chaconneär ju inte heller något för en konsertflygel. Varför då spela Busonis transkription av detta alla violinisters skräck- och paradverk?

Bach har ju skrivit oändligt mycket fruktansvärt bra klavermusik, mycket mer än fiolmusik.

Å andra sidan: När Busoni gjorde sin transkription var det nog sällsynt att få höra Chaconnenpå violin, och Busoni ville säkert göra Bach mer känd och ärad.

Och Bach transkriberade friskt själv, egnas och andras verk. Men ändå - det är svårt för mig att nu riktigt uppskatta Busonis tolkning av Bach, med så mycket senromantiskt pianistiskt bravurgods inblandat.

Om man, som Yukie Nagai Stormby skriver, som pianist vill njuta av denna geniala musik, kunde man plocka fram Bachs noter, studera dem och göra en egen transkription (som cembalisten Lars Ulrik Mortensen).

Jobbigt? Ja, men jämfört med att lära sig Busonis version utantill? Transkriptioner avslutade också konserten, Bela Bartoks 15 ungerska bondevisor. Här rör det sig dock om musik som tack vare Bartok har grävts fram i ljuset.

Den är pianistiskt verkningsfull, kärleksfullt utformad men utan åthävor och choser, precis som Yukie Nagai Stormbys spel och framträdande. Vid entréer och sortier gör hon snarast ett ödmjukt intryck och verkar vilja låta musiken tala för sig själv. Det är ovant i dessa dagar, men skönt, eller hur?

Två extranummer, Ravel och Scriabin, applåderades fram av en entusiastisk men tyvärr bara drygt 30 personer stark publik. Och delvis förkyld.

Det är dags att ge konsertpublik glada och vänliga tips om hur man hostar så tyst som möjligt, (om man nu måste), hur man inte snörvlar och att man kan ta av det prasslande papperet till ett lämpligt antal karameller före konserten.