Ystads Konstmuseum: Håkan Bengtsson, teckningar
Håkan Bengtssons konst är väldigt enkel och därmed också lättillgänglig. Men den är också oanat komplicerad och näst intill omöjlig att förstå. Allt beror förstås på betraktarens vilja, möjlighet och öppenhet. Att hastigt passera genom utställningslokalen på en lunchrast är inte att rekommendera. Då blir upplevelsen bara lika ytlig som man uppfattar bildernas yta när man rusar förbi. Då blir svart bara svart och ett rutmönster bara ett rutmönster. En av Håkan Bengtssons teckningar." BORDER="0"En av Håkan Bengtssons teckningar. På ena väggen hänger ett antal mörka, kvadratiska bilder. Till synes några blott helt svarta bilder. Där kan man stanna. Då blir bilderna mörka hål in i väggen, öppningar mot något okänt och osynligt. De oroar lite och försöken att "tolka" eller "begripa" blir frustrerande. Men teckningarna, för det är teckningar, har också en annan dimension. För att ta del av den måste man känna till Håkan Bengtsson och hans sätt att arbeta. Det krävs ett aktivt engagemang för att nå fram till de nivåer där Håkan Bengtssons konst blir lite mer intressant än att bara betrakta en svart fyrkant på en vägg. Håkan Bengtsson är en omsorgsfull, noggrann och koncentrerad konstnär. De mörka bilderna är uppbyggda av ett oändligt antal pennstreck. Grafitlinje efter grafitlinje läggs till varandra och ett linjenät uppstår. Han fixerar och lägger på fernissa. fortsätter sedan med ytterliga streck efter streck efter streck tills linjerna försvunnit och bildar en jämn men ändå förunderligt levande och nyanserad yta. Håkan Bengtsson skapar sina bilder med en blyertspenna." BORDER="0"Håkan Bengtsson skapar sina bilder med en blyertspenna. Det färdiga resultatet är som en koncentrerad meditation av alla de tusentals jämna och lugna rörelser som Håkan Bengtsson utfört för att skapa bilden. Håkan Bengtssons konst är inte nyskapande. Thomas Millroth nämner i katalogtexten både Kasimir Malevitj, Torsten Ridell och Bengt Orup och det går naturligtvis inte att gå förbi Piet Mondrians kompositioner. Men Håkan Bengtsson har något i sina verk som är ovanligt inom den mer konstruerade, abstrakta konsten; en stor expressivitet. De till synes välordnade, rätvinkliga linjerna och den sparsmakade skuggningen och kontrastverkan bär i sin helhet och i sitt uttryck en stark puls - en känsla av tillit, ro, lugn och tålamod. I det slutna rummet i utställningslokalen, där Håkan Bengtsson endast visar två inte särskilt stora verk, blir känslan sakral och än mer sublim. Pulsen i bilderna slår jämt, fast och tryggt men inte särskilt fort och inte särskilt ansträngt eller plågat. Ett stilla porlande. Håkan Bengtsson." BORDER="0"Håkan Bengtsson. Återigen tror jag att det har att göra med Håkan Bengtssons tålmodiga sätt att arbeta. De långa, fullständigt koncentrerade timmar han lägger framför en bild arbetas in i ytan och den nära relationen mellan Håkan Bengtsson och bilden blir så stark och lysande att den återspeglas i mina ögon när jag studerar något av hans verk. Det här är alltså inte konst där man ser vad det föreställer. Det är inte särskilt färggrant eller spektakulärt på något vis. Det är snarare den typ av konst som en del människor brukar hävda inte alls är konst och kan utföras av vem som helst. En svart fyrkant? Jaha? Det är således inte konst för den som har brått, som har så och så många "järn i elden" eller som är så splittrad i själen att han, eller hon, inte kan stå still en minut. Det är inte konst för den som vill ha färgkaskader, svulstiga utspel eller trevliga interiörer med katten högst upp i fönstret. Håkan Bengtssons konst kräver närvaro, engagemang och tålamod. Bäst njuter man den en vanlig vardagseftermiddag då det inte är särskilt mycket folk i lokalen. Det är bilder att försjunka i, att uppleva tillsammans med den inre musiken som uppstår av hjärtats slag. När jag tänker efter - undrar om inte Håkan Bengtssons konst är precis vad den där stressade och splittrade människan skulle behöva. Robert Dahlström
