Yahya Hassan ångrar ingenting

Vem sade att litteraturen hade förlorat sin förmåga att engagera? Vem sade att boken var död?

Yahya Hassans rasande dikter motbevisar tesen. Skrivna med caps lock-knappen intryckt på tangentbordet beskriver de en våldsam förortsuppväxt i skuggan av ett patriarkalt och religiöst förtryck. I dag har diktsamlingen tryckts i 100000 exemplar och tilldelats två av Danmarks finaste litterära priser. Sedan publiceringen i oktober har författaren stått mitt i en medial malström, dödshotats på nätet och attackerats rent fysiskt.

Reste till Kiev

När vi möts i Köpenhamn, några dagar före Yahya Hassans planerade Sverigebesök, är det tydligt att han både trivs och vantrivs med att stå i rampljuset. Intervjun skulle egentligen ha ägt rum tidigare, men bokades av med kort varsel - samtidigt som den 18-årige poeten ställde in sin medverkan vid utdelningen av Politikens litteraturpris på 250000 danska kronor. Att det var han som var årets mottagare spelade ingen roll.

- Jag åkte till Kiev i stället och sade att jag inte kunde komma på festen. Alla blev väldigt arga. För dem var det viktigare att 460 personer fick se giraffen, än att jag skulle åka till Kiev. Deras fest var viktigare än situationen i Ukraina, säger han.

Blir en giraff

Flera gånger under intervjun återvänder han till det där uttrycket: "giraffen". Att dra paralleller till giraffen Marius som avlivades och obducerades inför publik på Köpenhamns Zoo är kanske lite väl spekulativt, men klart är att Yahya Hassan ibland känner sig som ett exotiskt djur som ställts ut till allmän beskådan. Det är också hans förklaring till varför fotografen som åkt från Malmö för att ta bilder av honom plötsligt inte får utföra sitt uppdrag.

- Jag gillar inte att bli fotograferad och det finns tusentals bilder av mig på nätet. Folk vill bara se giraffen, men de har redan sett den.

Nattsvart anklagelse

Varför har Yahya Hassans debut orsakat sådan uppståndelse? Den viktigaste förklaringen är innehållet i boken. "Yahya Hassan" är en nattsvart anklagelseskrift riktad mot den invandrade föräldragenerationen, mot islams företrädare, mot det välfärdssystem som han menar bidrar till att fylla förorten med bidragstagare och kriminella. Att hans egen tonårstid präglats av tvångsomhändertaganden och småbrottslighet bidrar naturligtvis till att stärka autenticiteten.

"Jag pissar på Allah och på hans sändebud" står det i "Långdikt" som avslutar diktsamlingen. I olika intervjuer har Yahya Hassan spätt på med uttalanden av typen "Jag är fucking arg på min föräldrageneration" och "ruttenheten finns överallt i ghettona".

Ångrar du någonting du skrivit eller sagt?

- Nej, jag ser ingen anledning till varför jag skulle behöva ångra något. Folk glömmer att jag inte är en talesman för något.

Under större delen av intervjun är han märkbart likgiltig inför frågorna som ställs. Men när jag nämner den svenska författaren Athena Farrokhzads kritiska text om Yahya Hassan - "som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Danskt Folkeparti" - reagerar han starkt.

- Jag tycker att hon är en hycklare, säger han och fortsätter:

- Hon talar om rasism hela tiden och säger att hon har erfarenheter som hon inte kan prata om i något hon kallar för ett vitt samhälle, eftersom hon upplever så mycket rasism. Men det tycker jag är rasism i sig.

Hon vill gärna träffa dig och diskutera frågan...

- Men jag vill inte träffa henne. Jag vill inte diskutera, jag vill skriva dikter.

Skriver han nu? Självklart, men Yahya Hassan vill inte avslöja när nästa bok kommer - "kanske blir det inte några fler böcker", säger han och ler.

Fick du något skrivet i Kiev?

- Ja, Jag åkte till Kiev för att se staden och upploppen, se vad som hände, tala med folket på gatorna - och skriva en dikt. Det var viktigare för mig än att vara en giraff. (TT)