Annons
Nyheter

Wyclef Jean

The Preacher's Son
Nyheter • Publicerad 12 november 2003

(BMG) Han är så svindlande musikalisk denne Wyclef. Allt han har gjort genom åren har inte hållit måttet men inget har varit rakt upp och ner dåligt. Första soloskivan "The Carnival" (1997) vittnade om en vilja att sammanföra hiphopen med soul, reggae och en massa humor. Med efterföljarna "The Ecleftic" och "The Masquerade" hände något. Plötsligt innehöll skivorna allt för många platta låtar som orättfärdigt mest tog upp lyssnarens tid. Det var alltså med blandade känslor som den nya skivan hamnade i cd-spelaren. Redan med första låten kom en lättnadens suck. "The Preacher's Son" är ett enda potpurri av väldoftande musikalisk glädje. Wyclef tar sig an sitt västindiska arv och sjunger sig igenom större delen av skivan, något som säkerligen kommer att skrämma bort de mest hårdnackade hiphopskallarna från Fugeestiden. Rappen står istället delar av den långa gästlistan för. Redmans vers på "Baby Daddy" är lika lekfull som Scarfaces och Rah Diggas är seriös på "Next Generation". Dancehallstorheter som Buju Banton och Elephant Man får också sin beskärda del av kakan. Wyclef saknar nog sina Fugees, endast i två låtar har han valt att stå ensam. Men vad händer egentligen när hiphopen blir gammal? Har vi några utövare med Rolling Stones-tendenser? Wyclef Jean är med all säkerhet i så fall en av dem. Text: Rebecca Hallin

Mattias Pehrsson mattias.pehrsson@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons