Wilmer X
(EMI/Capitol) "Man kan inte lära gamla hundar att sitta", men det är fullt möjligt att få frustrerade och tidigare uppgivna hundar att bli lyckliga, jo, faktiskt, och let's face it folks: Det kommer en tid då de flesta - inte alla, men som sagt, de flesta - tröttnar på att örla runt från krog till krog och stå och fylletugga om hur allting var bättre förr vid en filkig bardisk, och istället lägger sin energi på familjelivet. Nisse Hellberg är där nu, och beskriver det med raderna: "Helgen är här, vi laddar vår bil, ungarna är nöjda med Gameboy och chips", i titellåten. "Det är inte rock'n'roll längre", hör ja någon fnysa. Väx upp! säger jag. Rock' n'roll har ingenting med ålder att göra, det sitter i själen, antingen eller, liksom. Dan Sundquist, som ligger bakom "Teknikens under", " Mambo feber" och "Snakeshow", har än en gång breddat Wilmers ljudbild rejält, och plockat in musikaliska influenser som soul, country, och till och med Möllevångs-etno (!) i "Sjunde slöjan faller". Och det är ett lyft. Ett annat lyft är när Nisse lyfter på tältduken och avslöjar vad som försiggår därinne i Wilmers värld. Även om det nu är så att jag gillar deras blixtrande attack och en ljudvägg som dånar likt ett fallande Glimmingehus, är det just variationen som gör den här plattan så tilltalande. Naturligtvis får vi en dos klassisk Wilmer-rock i titellåten, "Cool tid ihop", "Vägen söderut" och "XXX". "Ska vi ta en lång väg hem", är en 2003-anpassad version av "Blå vägen hem" - fast på lyckopiller. "Lyckliga hundar", är ett på många sätt fantastiskt album, och jag har i stort sett bara två invändningar: "Tyck synd om mej", som förmodligen, mot sin vilja, blir en ölmagad allsångsfavorit på vägen hem efter krogen, och som är en bra bit mer än vad jag riktigt tål och står ut med, och "snackelåten", "Absolut ensam", i vilken jag föredragit ett skuggigt rum, bakom grå gardiner och med regnet piskande mot fönstret, framför en promenad på upplysta plexiglasrutor med Billie Jean-bas. Men herregud: "Vi som blommar sent", den handlar ju om sådana som...eh, mig! Ett rejält Pretendersk "Don't get me wrong"-sväng. Klassiskt Wilmer, med en hel del radiovänliga riff.
