What's beef?

@02 Anfang 4 rader:På fredag är det tio år sedan Christopher Wallace, mer känd som Notorious BIG sköts till döds i Los Angeles. Ett halvår innan hade samma öde drabbat Tupac Shakur, Biggies största rival både på och vid sidan av scenen. Att Tupacs liv och musik i efterhand blev den som i särklass rönt mest uppmärksamhet är uppenbart. I hans namn har det sedan mordet släppts två samlingsplattor, 12 officiella postuma album och 23 inofficiella. Det har skrivits 26 böcker och gjorts 14 dokumentär-/konsertfilmer.

Motsvarande siffror för Biggie är 1-2-3-4-4.

Med reservation för att det hunnit tillkomma någon ny Tupac-platta under natten går det att dra två slutsatser:

1. Tupac var väldigt produktiv.

2. Människorna runt omkring honom har tjänat snuskigt mycket pengar på hans efterlämnade produktion, framför allt Afemi Shakur och Suge Knight.

När det gäller Biggie väcker statistiken mest en fråga: hur mycket mer material finns det med honom? Antagligen inte särskilt mycket, eftersom man har återanvänt flera verser till de två postuma albumen.

Men oavsett om det är brist på material eller brist på cynism som gjort att Notorious BIG ligger efter i statistiken är det nu dags för Diddy och Bad Boy att samla tidernas bäste rappare någonsin på en platta.

En första tanke är att en sådan egentligen inte behövs eftersom det redan finns tre. Både Ready To Die och dubbeln Life After Death är skivor som båda är klassiker i ordets rätta bemärkelse. Herregud: rösten, rimmen, humorn, mjukheten, hårdheten, snabbheten, kaxigheten, fraseringen! Som första gången man hör Elvis sjunga eller Charlie Parker lira sax.

Men, men. Jag kan ändå tycka att Notorious BIG är väl värd en samling, ett sätt att få en ny generation lyssnare att upptäcka ett geni och en möjlighet att hedra mannen som hade kunnat bli hiphopens svar på Michel Jordan. Det borde inte gå att misslyckas.

Men ändå är det precis vad som hänt, ett greatest hits-haveri av riktigt stora mått. Inte ens med största möjliga välvilja går det att tycka att urvalet är representativt, inte när endast nio spår av sjutton är direkt tagna från de två originalalbumen. Av resten är Who Shot Ya och remixen av One More Chance både välkomna och självklara val, men: varför tre spår från postuma Born Again och Duets: The Final Chapter (en albumtitel som inte höll vad den lovade)? Varför en låt med de mediokra rapparna i Biggies gamla crew, Junior Mafia (som aldrig fick gästa hans egna album så länge han var i livet). Varför två helt nya outgivna låtar (och varför, varför, varför är Ja Rule – den främste Tupac-härmaren av alla – med på en av dem?)

Smaklöst är bara förnamnet.

Var är Gimme the Loot, Notorious geniala duett med sig själv? Var är The What, där Biggie drar ner på tempot för att matcha den gästande Method Mans röst. Var är Kick In the Door med den sköna Screamin' Jay Hawkins-samplingen? Att inte Mo'Money Mo' Problems är med är lika osannolikt som om Dancing Queen skulle strykas från en Abba-samling.

Jag sätter 50 cent på att Biggie i sin himmel sneglar ner på Diddy och nynnar på What's Beef?

Christopher Lembkeväntar in Uppdrag Mord-boxen som släpps i morgon.