We're a Happy Family

Det är alltid svårt med tribute-plattor, man får liksom ta dem för vad de är: en parentes, oftast bara angelägen för medverkande musiker. Naturligtvis finns det undantag, fjorårets hyllning till Johnny Cash, till exempel, och den här lilla anspråkslösa plattan är ett annat, faktiskt. Och detta har jag fräckheten att påstå trots att jag sällan kommer att lägga den i cd-spelaren. Låt säga att jag vill höra "Sheena Is a Punkrocker" - och det vill man ju med jämna mellanrum - då väljer man knappast Rancids version, eller hur? Ramones var inte vilket band som helst - ett av de största någonsin, om ni frågar mig, och det gör ni väl? - och artisterna som medverkar på plattan kan inte direkt sorteras in under benämningen blåbär: U2, Red Hot Chili Peppers, Tom Waits, Metallica med flera. Ramones försökte sig inte på en massa popfinter, de pluggade i sladdarna, halade ner gurorna i knähöjd, vevade igång och brände på för fullt järn, ofta med föredömligt korta låtar, och visst, ibland med mer hjärta än hjärna, men herrejisses vilka riff, vilka melodier... och har man en gång blivit träffad och omkullkastad av kraften i "Blitzkrieg Bop", så är det bara "Gabba Gabba Hey", som gäller, liksom. Kvaliteten på versionerna är högst varierande. U2 förvandlar "Beat On The Brat" till personlig velour-pop, Metallica poserar snyggt framför en tegelvägg i "53rd & 3rd", men den absolut svängigaste insatsen svarar - hör och häpna - KISS för med sin glamrocksvängiga version av "Do You Remember Rock'n'Roll Radio". Jag måste även nämna "I Wanna Be Your Boyfriend" med Pete Yorn, "Here Today, Gone Tomorrow" med Rooney, och ständige favoriten Tom Waits, som skramlar sönder "Return of Jackie & Judy", och därefter kör alltihop genom en fuzzbox. Det är väl egentligen bara Marilyn Manson (som envisas med att se ut, och bete sig, som en avlägsen släkting till Pippi Långstrump, med tvivelaktig läggning och betydligt mer än en skruv lös) som slarvar bort de goda intentionerna med "The KKK Took My Baby Away". Ta det för vad det är, nämligen en kärleksfull hyllning till de medverkandes förebilder, och man ska ha klart för sig att originalen alltid är bäst!