Wanås slott: Ann Hamilton och Charlotte Gyllenhammar

Marika Wachtmeister på Wanås slott ställer i år ut sin elfte internationella sommarutställning. Normalt sett brukar somrarna bjuda på ett större antal högdjur inom konstvärlden som får samsas om utställningsytorna i parken och inomhus. Men i år har man valt att satsa enbart på två konstnärer, som fått var sitt större utrymme till förfogande. - I fjol satte jag punkt för det första decenniet på Wanås och därför ville jag renodla det jag tycker har blivit vårt signum, nämligen platsbestämda konstprojekt. I alla år har vi försökt att få konstnärerna att skapa utifrån den här miljön. Men i år har vi ju verkligen gått ett steg längre i den riktningen, säger Marika Wachtmeister. Sommarens båda arbeten, Ann Hamiltons »lignum» och Charlotte Gyllenhammars »Svindel» är till det yttre olika. Ett luftigt hus ställt mot en nedgrävd bunker. Konstnärerna säger sig ha haft utbyte av varandras verk på Wanås, men parallellerna mellan hur de båda har utmanat rummen är troligen inte direkt slående för besökaren. Ann Hamilton skapar konst i det gamla spannmålsmagasinet." BORDER="0"Ann Hamilton skapar konst i det gamla spannmålsmagasinet. Amerikanskan Ann Hamilton, bosatt i Columbus, Ohio, har varit omhuldad av de stora världsmuseerna under 90-talets senare hälft. För tre år sedan ställdes hennes rosasprakande installation »myein» ut på Venedigbiennalen. För att kunna locka Ann Hamilton till den lilla orten i nordöstra Skåne, lät Marika Wachtmeister konstnären få hela Magasinet till sitt förfogande. Fem rymliga våningar i en robust stenbyggnad från 1800-talet som tidigare använts som sädesmagasin. Ann Hamilton förberedde sig genom tre besök på orten och när idén var färdigformad lät hon magasinet delvis återställas till sitt ursprungliga utseende. - Det här huset ska vara en upplevelse som känns på flera sätt. Dels ser jag på det som ett slags iscensättning av kroppen, där det rent fysiska förändras från våning till våning. Dels vill jag gärna att man ska kunna känna närvaron av människor - trots att huset till synes är tomt, säger hon. De idéerna känns betydligt mer konkreta vid en vandring genom huset. På bottenvåningen finns enbart paket i förvaringshyllor, likt dåtidens sädesmagasin. En våning upp har Ann Hamilton lagt parkettgolv med en snurrande vridscen mitt i rummet. - Här ska man känna saker genom fötterna. Och här börjar ju vandringen uppåt genom huskroppen. Våningen ovanför är fylld av 42 bord som är utkarvade av traktens hantverkare. Men arbetet är inte slutfört, utan det känns som om arbetarna snarare håller tillfällig paus. Känslan förstärks av det i de schakt som öppnats upp mellan våningarna, åker högtalare upp och ned. - Jag har spelat in allt från kullningsläten med kofösaren på Wanås till mummel framsjunget av den lokala kören, säger konstnären. Tanken att göra huset stiliserat men levande, förstärks av att plexiglaset i fönstren är mer och mer tonade ju högre vi kommer. Vi går från dagsljus till ett trångt artificiellt ljus uppe på vinden. Vi går också från öppna ytor till en våning draperad i garn och en mörk vind. Väl däruppe har en och annan fysiskt otränad besökare börjat flåsa efter trapporna och den instängda luften på vinden - en kroppslig resa som löper parallellt med den mer symboliska. Charlotte Gyllenhammar i sitt omvända rum." BORDER="0"Charlotte Gyllenhammar i sitt omvända rum. Svenska Charlotte Gyllenhammar har i flera arbeten de senaste åren vänt på begreppen och perspektiven - mycket handfast. Hon har helt enkelt vänt upp och ned på det hon filmat eller installerat. På Wanås har hon byggt om den gamla iskällaren och återskapat sin ateljé, fast omvänd. Det betyder att snedtaket blivit ett lutande golv beprytt av bord, element och skärmar. - Jag är inte realist, utan det här arbetet ska helt ses som en bild. En bild som betraktaren kan promenera in i. Och för mig, åtminstone, är det här en spännande spegling av verkligheten, säger Charlotte Gyllenhammar. Hon säger att hon gillar utställningar som är gjorda live, där betraktaren känner att de görs just här och nu och inte kan flyttas. Så är det förvisso med »Svindel», den tunga betongbunkern Charlotte Gyllenhammar skapat på Wanås är tungt förankrad på platsen. Och för den som inte nöjer sig den omedelbara överraskningen av att komma in i ett omvänt rum, så finns här givetvis referenser som Orfeus i underjorden att spinna vidare kring. - Jag tycker om förvandling, ja, jag tycker om själva ordet. Men engelskans vertigo är bättre än svindel, eftersom det fångar in vertikalen. Och vertikalen får en ju att tänka på gravitationen som är det mest grundläggande villkor människan har att underordna sig. Kanske är det därför jag gillar att utforska det här området, filosoferar Charlotte Gyllenhammar. Båda konstnärerna har hur som helst utnyttjat miljön i Wanås mycket jordnära. Ytterligare likheter överlämnas till besökaren som tar tillfället i akt mellan den 26 maj och 20 oktober. Johan Malmberg