VM 2002

Sony Jag är precis som alla andra, och glömmer naturligtvis aldrig de där varma sommarnätterna 1994 när jag, mitt i natten, la straffar på hallgolvet och vristade till kudden så att den vek sig runt foten som en banan, och min vattenskadade och vettskrämda yuccapalm hade inget val utan fick snällt agera målvakt. 1994-laget har hyllats och hyllats och hyllats, på diverse idrottsgalor, men nu får det vara bra, tycker jag, och röstas de fram en gång till och jag tvingas genomlida fler av Ravellis sövande tacktal och slitna vitsar, så skruvar jag fast dubbarna på mina kära gamla "Benny Guldfot"-dojjor: Gerd Müller "Blue Star", och ger tv:n en praktig tåfis ut genom fönstret. Jo, jag menar allvar! Fotbollslåtar är töntiga, men de får de lov att vara, tycker jag. Allvarligt talat: "När vi gräver guld i USA", är en stark låt, men den kan inte mäta sig med mina två absoluta favoriter: Nackas "Vi hänger me", och George "Åby" Ericsons "Vi är svenska fotbollsgrabbar", två låtar med finess och bollsinne och som dessutom har den där nostalgiska "5:ans fotboll med snörning"-känslan i svänget. Det går inte att komma ifrån det faktum att Ugglas "Vi ska till VM", är en effektiv låt med bra drag i och som håller, om inte samma klass som Ralf Edströms, spektakulära volleymål mot Tyskland 1974, så får jag väl åtminstone säga att den har en refräng som är lika effektiv som Glenn Hysens, glidtacklingar. Wilmer X lirar rock ' n ' roll med boll i "Ribba in" och E-Types "Campione" är svällande mäktig. Men Staffan Hellströms "Explodera" är fortfarande enbart rodnande pinsam och mjäkig. Får bara "SuperZlatan" lira, lär livslängden på den här bli betydligt längre än 3 x 90 minuter lång.