”Vispolka är också kul”
Finns det något i din karriär som du försummat och grämer dig över? USA-karriären som kom av sig, kanske?
– Nej, jag tycker inte det. Det har funnits enskilda jobb som inte gått så bra, likaså konstiga tv-sammanhang där jag undrat ”vad gör jag här?”, men av sådana misstag lär man sig alltid någonting.
– Jag ligger inte sömnlös för att jag inte lyckades uppehålla karriären i USA. Äventyret hade gärna fått vara lite längre, men att kuska runt i USA och alltid vara på plats var inget för mig. Sverige kändes viktigare.
Andra folkkära artister – från Carola till Björn Borg – har till och från hamnat i onåd. Inte du. Vad är det närmaste en folkstorm du fått utstå?
– Stormarna har gått ganska långt vid sidan om mig. Det är inte nödvändigtvis bra, kanske det hade varit nyttigt med lite motvind, det hade kunnat spetsa soppan lite mer.
– Till och med när jag glömde texten i Eurovisionsfestivalen tog folk det med ett leende. Det har nästan blivit ett signum: jag är han som ibland glömmer texten. Jag var rädd att göra om det när jag sjöng vid prinsessbröllopet i somras, det var ju ett udda gig.
Finns det något du gjort som blivit orättvist förbisett, som borde ha fått ett erkännande?
– Efter schlagerpopen på 1970-talet gjorde jag ett seriöst försök med ett rockband, Zkiffz, med väldigt bra musiker. Vi gjorde en bra rockplatta, men vi blev motarbetada både av skivbolag och av kritikerna som vände sig mot att studiomaffian försökte spela rock’n’roll. Det gör mig inte bitter, men det retade mig.
Låtarna från showen har spelats in och getts ut i nya arrangemang. ”Härligt härligt, men farligt farligt” har förvandlats från disco till flamenco. Vad säger det om dig?
– Det där är ett sätt att klä låten i en ny kostym. Idén var att alla i bandet skulle spela gitarr på en låt, och då drog det lite grann åt Gypsy Kings. Det slog väl an, vi har behållit arret.
Vilken platta eller epok har tiden sprungit ifrån?
– År 1985 gjorde jag ett album som hette ”Vild honung”, det är så mycket 80-tal över ljudet att man rodnar. Ändå var det Anders Glenmark som producerade. Det lät rätt då, men nu är det närmast olyssningsbart.
Du är en musikalisk allätare. På en tidig lp varvade du Procol Harum med ”Ain’t No Mountain High Enough”, Rolling Stones och ”Vispolka från Rättvik”. Vilken genre är din favorit?
– Tidigt i karriären högg jag på allt som rörde sig. Men jag har nog varit ute och fladdrat mest hela tiden. Tvingas jag välja så blir det R&B-influerad pop med stänk av soul. Men vispolka är också kul att sjunga.
