Annons
Nyheter

Vilsen midsommarfest

När Jonas Gardell i lördags öppnade hela sommarens Sommar i radions P1 gjorde han det med ett program om det svåra, men nödvändiga i att bli – och vara – en människa. ”Människa”, sa han, ”är inget man föds till, utan något man blir”.
Nyheter • Publicerad 23 juni 2013
Harriet Leander och Rakel Benér som son och mamma i "Människor i solen", som spelas på Skillinge Teater till 11 augusti.
Harriet Leander och Rakel Benér som son och mamma i "Människor i solen", som spelas på Skillinge Teater till 11 augusti.Foto: Dan Hazelius

Jag tänker på de orden när jag senare samma lördag ser hans drygt 15 år gamla pjäs ”Människor i solen” på Skillinge Teater. Historien om de två svenska paren – ett barnlöst, ett med ett barn som vägrar prata – som över midsommarhelgen har bokat varsin stuga vid havet för att sola, koppla av och festa är ett komiskt sorgespel över just detta.

Den vuxna kvartetten är knappt några människor, snarare egenskaper med vissa mänskliga drag. Här är lusten, här är girigheten, lättjan och rädslan. Utifrån sina begränsade intressen agerar de, och trots att de alla är högst medvetna om de katastrofala hoten mot världen och dem själva gör de inget åt det. När den äldre och svartklädda fru Sörensson (Moa Myrén, som hastigt har fått ersätta teaterchef Katarina Zell, som olyckligt har brutit foten under repetitionerna) kommer in i spelet ställs allt på sin spets, och vardagsidisslandet ges himmelska höjder. Är det Guds straff mot mänskligheten som ligger bakom det oväntade mullret och regnet, är allt snart slut?

Annons

Val av pjäs låter som en fullträff. Hoten mot världen har knappast blivit färre sedan 1997, då pjäsen skrevs, och få svenska kulturpersonligheter är just nu mer aktuella och omtalade än Gardell. Ändå skaver det.

Gardells historia är enkel och intressant, men skulle behöva uppdateras och bearbetas mer än vad som gjorts. I Christian Tomners uppsättning har personernas komiska och absurda drag förstärkts, vilket ger de duktiga skådespelarna utrymme och skapar flera dråpliga situationer men de avgörande frågeställningarna griper aldrig tag på allvar och tematiken fördjupas inte.

Gardells konst är att mixa humor med allvar. I hans nämnda Sommarprogram uttryckte han det med följande ord: ”Jag är komiker. Jag menar alltid allvar.” Det är den balansen jag saknar i Skillinge. Att använda komiken för att låta allvaret bli allvarligare.

Den tysta pojken Simon (Harriet Leander) är nyckeln. Vem är han? Varför är han tyst? För mig är han de vuxnas tysta samvete, den unga generationens kompromisslösa protest mot en självupptagen och ansvarslös generation. Här blir han mest en sorglig och vrång figur som kastar sand och sprutar vatten på de fyras gäng. I hans tröja hittas en kniv. En stund går han hotfullt omkring med en tändare. Jaha. Visas vapen borde de också användas. Samma gäller tolkningen i stort, för många ingredienser är med utan att de tillför något.

På pjäsens affisch ses en sommarleende Simon i förgrunden, bakom honom sitter de vuxna vid strandkanten medan fru Sörensson höjer sitt mörka paraply en bit ut i havet. Detta fina och obekymrade leende är svårt att förstå, Simon är ingen leende pojke. För mig blir denna affisch en bild över uppsättningens vilsenhet.

Sune Johannesson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons