Vilket Gagalet spektakel
Vill man så hittar man självklara lån och stölder från de tre senaste populärkulturella decennierna i "The Monster Ball Tour". Världens hetaste och senaste superstjärna konstaterar det själv i ett av alla de mellansnack hon frikostigt delar med sig till sina "små monsters" i Malmö Arena: Att hennes generation, bombarderad med information och intryck likt ingen annan, är mästare på att hantera det.
Så när det The Monster Ball Tour återvände till Sverige under fredagen kunde den delas in i två världar: The highway och The Lady Gaga way.
Bredbandsgenerationen har totalkoll på populärkulturella företeelser från långt innan de var födda. Redan i inledningen river Lady Gaga av en Madonna-pastisch med sina "Vogue"-inspirerad dansare. Det i en scenografi som hämtad från animerade "Jessica Rabbit", en av sex olika scenvärldar som i rasande takt passerar revy i kvällens teaterföreställning.
För The Monster Ball är milsvidder ifrån en regelrätt konsert. Det är en upphottad version av "The Rocky Horror Show", med inte så lite storystölder från "Trollkarlen från Oz". Här finns virvelvinden, isdrottningen i en levande snöflingeklänning, en yellow brick road som förvandlats till en glitterväg, en dragqueen till Toto.
Här finns också ett "Fame monster" som hämtat från "Moby Dick", en pirayabläckfisk till vidunder som fångar sångerskan i sina tentakler.
Här finns en huvudbonadskavalkad från Slipknots garderob. Och här finns Michael Jacksons "Thriller"-dans, utspelad i en tredimensionell gothanimerad silhuett av Central Park. Och här finns Alice Cooper-skolans gorekrypande ingredienser med uppätandet av ett bloddrypande människohjärta.
The Lady Gaga way är att hon gör det helt utan att skämmas. Provocerar hämningslöst och befriande i en alldeles egen sagovärld.
Och hon gör det för att statuera exempel. Ett exempel hon mässar fram gång på gång i detta fanatiska väckelsemöte som inleddes i arenakorridorerna flera timmar tidigare, endast avbryten av de obligatoriska, i sammanhanget uddlöst trallvänliga låtarna. För vad har "Boys boys boys" och "Alejandro" med kvällens budskap att göra, egentligen?
"Jag skapade monsterbalen så att ni mina fans skulle ha någonstans att ta vägen. Där det är de som är utanför som är freaksen. Små monsters – var vilka ni än är! Kom ihåg att ni alla är superstjärnor – att ni är 'Born this way'!
Ständigt upprepade "born this way" råkar också vara namnet på uppföljaren till det ett och ett halvt album som Lady Gaga hittills har släppt i sin rekordkorta megastjärnekarriär. Och kvällens bästa nummer är faktiskt varken "Just Dance", "Telephone", "Poker face", "Paparazzi" eller avslutande "Bad Romance" (som alla tas emot med ett öronbedövande jubel från högsta sittraden ner till golvet redan i introna).
Det är istället när Gaga varvar ner den forcerat hysteriska showen, skickar ut sina medaktörer och ensam äntrar flygeln för en makalös "Speechless" och nya låten "You and I".
Först här, när artisten ratar de halvhjärtade dansstegen för att få sjunga ut på riktigt, som hennes musikaliska storhet uppenbarar sig. Hon lyckas ge luft åt anden hos både Etta James och Nina Simone. Hon hanterar sitt brinnande piano som besatt av Jerry Lee Lewis, stående och liggande på pianopallen.
Och det är här hon avbryter mitt i låten för att än en gång tilltala, kommunicera, interagera med den nu andäktiga publiken. På ett sätt som alla hennes populärkulturella förebilder och influenser aldrig varit i närheten av.
