Vi som visste allt och fortfarande har rätt
Håkan Arvidsson kommer från Jönköping. I ett vackert och finstämt kapitel i sin nya bok Vi som visste alltskildrar han sin barndom. Han tecknar en bakgrund av ett ovanligt frisinnat och strävsamt hem. Det hör till saken att jag mycket väl minns hans föräldrar. Vi barn kallade dem för "Farbror Calle" och "Tant Britta". De bodde inte bara grannar, de bodde vägg i vägg. Mina minnen av Håkan Arvidsson är däremot ytterst få. Han var för gammal och antagligen redan på väg ner till revolutionen i Lund när jag började upptäcka omgivningarna.
Med tiden blev den unge Håkan en besvärlig och motvalls grabb i skolan. Osäkerhet, och en känsla av utanförskap, förenades snart med svällande hybris. Han intog en traditionell position som tuff outsider genom att odla sitt utanförskap.
En dag 1965 kliver studeranden Arvidsson av tåget i den traditionstyngda lärdomsstaden. En ung tjej, Malena, centralt placerad bland de radikalaste i det röda Lund och bland annat ordförande i Clarté, ger honom entrébiljett direkt in till de ledande kretsarna. Genom att hon valt att ragga upp honom höjs hans politiska status automatiskt. Sedan vidtar en oändlig rad med debatter, motsättningar, stridande fraktioner, söndring och alla svullna självhävdande besserwissrar som alla alltid vill ha rätt i varevig fråga. Genomgången av dåtida motsättningar blir, milt uttryckt, i tröttsammaste och detaljrikaste laget.
Det är som om Håkan Arvidsson - på en och samma gång - vill ha rätt i dag för vad han hävdade då, trots att han idag menar att han hade helt fel. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå varför Håkan Arvidsson, där han numera sitter tryggt förankrad i sin konservativa världsbild, är så pretentiöst petig med att bevisa att han hade rätt i de enskilda fraktionsstriderna och hetsiga debatterna. Det ger ett smått schizofrent intryck. Egentligen klargör Håkan Arvidsson förvånansvärt lite, trots den överväldigande detaljrikedomen. Det förblir svårt att förstå hur denna akademiska testuggarvänster lyckades förfuska idealen och värderingarna, hur de genom sina personliga maktsträvanden och inskränkta vendettor korrumperade hela solidaritetsrörelsen inifrån, varför de med någon form av bakvänd logik kände sig manade att försvara diktaturer som Sovjet och Kina enbart för att dessa dolde sitt enorma förtryck bakom dimridåer att de var "kommunistiska".
Även den dubbla rollen som dels memoarförfattare och dels historiker klyver framställningen och grumlar perspektivet. Vi som visste allthade vunnit på om Håkan Arvidsson nöjt sig med memoarskrivarens hållning och om han, gärna med en gnutta ödmjukhet, klivit ner från domarsätet och sällat sig till oss vanliga dödliga.
Men hans hybris lever vidare. Den frodas och tycks inte ha tagit minsta skada under hans resa från tokvänstern till tokhögern. Kanske har de politiska ytterligheterna fler beröringspunkter än man kan tro?
