"Vi behöver träna på att inte förstå..."
Människan är ett flockdjur. Men människan är också något mer, något upphöjt, nästan gudomligt och i det finns en massa ideal att leva upp till för att vara "en god och riktig människa".
Jag vet inte om vi får några svar under denna kväll, men det ställs massor av frågor och så ger Kalle Haglund människan sin diagnos med orden: "Vi är apliknande, postreptiler med lätt autistiska särintressen som försöker leva upp till begreppet människa. Med andra ord, vi önskar att vi var människor. Alltså vi är Mönskor".
Kanske inte helt lätt att förstå vad han menar och det präglar hela kvällen.
Men måste vi förstå? Den ena intelligenta och småroliga formuleringen efter den andra väller fram som lava ut över scenen och Kalle Haglund slår nästan bokstavligt talat knut på sig själv för att få med alla ord.
Föreställningen genomsyras av vilsenhet, av livslögner och tillkortakommanden.
I Kalle Haglunds version är inte människan mycket att hålla i hand när åskan går. Och jag har lite svårt för att komma underfund med vad som är viktigast för Kalle Haglund; att visa upp sin suveräna ordkonst eller att förmedla frågeställningarna om människan och kanske ge oss en funderare?
En sak säger han dock som jag gärna skriver under på: Man behöver inte förstå allt.
Allt är inte till för att förstås. "Vi behöver träna på att inte förstå", säger Kalle Haglund och så är det ju.
Vi brinner ju nästan upp i vår strävan att förstå allt och alla. Kvällen på Ystads teater blev ett bra träningspass.
Kärnan i föreställningen är ett antal brev som Kalle Haglund skriver till en kvinna som han var klasskamrat med för massor av år sedan.
Breven skickas aldrig iväg, han vet ju inte var hon finns idag. Hon blir blott en adressat för hans skrivande och en form för att framföra orden på scen.
Jag tycker om Kalle Haglunds ordkonst - han är en mästare som tänjer och böjer och sliter och drar i orden och meningarna och för det mesta blir det både vackert och meningsfullt.
Tyvärr far hans rappa tunga iväg lite då och då och orden försvinner och ljuden som kommer ur hans mun blir meningslösa. Man hör helt enkelt inte vad han säger.
Det är en omfattande show som Kalle Haglund och musikern och sidekickern Markus Jägerstedt bjuder på.
Det är ett multiprojekt och duon använder inspelade låtar som Kalle Haglund mimar till, man spelar några låtar live, Markus Jägerstedt är en fena på klaviatur och gör ett set där han spelar till en videoinstallation, vi får oss till livs kortfilmer och det till och med dansas lite och så kör Kalle Haglund lite slapstick och förstås monologer.
Det är ett ambitiöst projekt och jag gillar anslaget, viljan att skapa en så skön och modern blandning som möjligt och bjuda på visuella effekter, skön musik och vettiga prator.
Enda invändningen är att det stundtals blir lite väl rörigt och flummigt och att ljudkvalitén kunde varit betydligt bättre.
