Annons
Nyheter

Vetenskapsmän märkta av sitt yrke

Vad rör sig i huvudet på inbitna vetenskapsmän? Är de slavar under sitt sökande efter nya upptäckter och ännu oanade samband? Lever de vardagliga och normala liv eller är de, som de gamla fördomarna säger, fackidioter, helt avskärmade och verklighetsfrånvända nördar där de sitter innestängda i sina elfenbenstorn? Drivs de vidare i sitt arbete av den hyllade vetenskapliga objektiviteten eller är de slavar under sina lidelser?
Nyheter • Publicerad 14 maj 2008
Björn Larsson. Bild: Ulla Montan
Björn Larsson. Bild: Ulla MontanFoto: 

En som bordeveta är den internationellt ytterst framgångsrike författaren Björn Larsson. Till vardags, när han inte skriver skönlitteratur, är han professor i franska vid Lunds universitet. I hans nya novellsamling, som utkommer idag, får vi möta åtta olika specialister (och en författare), var och en framgångsrik i sin lilla nisch i den alltmer specialiserade vetenskapsvärlden. En speleolog, en virolog, en kosmolog, en filosof osv. Titeln på samlingen är vacker, Filologens dröm, och dess undertitel lyder en aning vilseledande Berättelser om upptäckarglädje.

Titelnovellen, vilken också öppnar samlingen, handlar om Knut Stenlund, hängiven sin forskning i fornfransk fonetik. Kanske slår professor Björn Larssons ömmande hjärta lite extra för denna förtvinande och marginaliserade vetenskap. Och alltsedan Hans Alfredsons sketch i - om jag minns rätt - 88-öresrevynhar det nog varit svårt att utan fniss och konstiga grimaser presentera sig som ''docent i fornfransk fonetik".

Annons

Av en tillfällighet,inte minst på grund av skräpböcker av sådana okunniga ignoranter som Dan Brown, börjar Knut Stenlund syssla med de källor som berör Den Heliga Graalen. Han fördjupar sina forskningar och sparar ingen möda, och hamnar till sist efter flera års idogt sökande i Vatikanens enorma boksamlingar. Och där! Där hittar han efter ett drygt ett år den ursprungliga texten han sökt så ivrigt och hängivet.

Hans framgångar kommer bli omskrivna; hans upptäckt bli hyllad världen över. Men sakta kommer den skrämmande insikten smygande. Avslöjar han detta innebär det samtidigt nådastöten för hans vetenskap. Knut Stenlund avstår från att tillkännage vad han funnit, han lägger hämsko på sig själv och den egna tillfredsställelsen i en uppoffrande akt av kärlek till sin vetenskap.

Lingvisten Sverker Petterson, i novellen Lingvistens sista föreläsning, hamnar i en likartad situation efter att under åratal vidareutvecklat Noam Chomskys berömda teori- publicerade 1957 i Syntaktiska strukturer- om att människan föds med ett språkligt ordningssinne, en naturlig känsla för grammatikens strukturer. Även Sverker Petterson väljer att offra sin egen teori, den egna framgången för vetenskapens överlevnad.

Över huvud tagetfinns en viss tragik - och sannerligen inte enbart någon storslagen sorgsenhet - över dessa gestalter, ofta absorberade av en enda detalj, en aning på drift i vardagsvärldens normalitet. Men Björn Larsson skildrar dem alla i deras egen rätt. Han är befriande ömsint och full av förståelse även om deras brister och själsliga skavanker är tecknade med tydlig svärta.

Samtidigt är novellerna lärorika på ett plan ovanför det psykologiska gestaltandet. Björn Larsson vet vad han skriver om. Han har, trots att allt rör sig i fiktionens värld, grundligt satt sig in i de vetenskaper han skildrar. Det är med andra ord en högst lärorik läsning.

Samlingens intressantaste novell är den avslutande Författaren finner ett recept. Här möter vi forskaren i franska språket och författaren Gustav Berndtsson. Han har, alla framgångar till trots, drabbats av massiv skrivkramp, även om han i förbigående lyckas snickra ihop en liten berättelse om ''en filolog som drömde om att återge filologin dess forna storhet och strålglans genom att finna svaret på Graalens gåta".

Elegant och sinnrikt knyter Björn Larsson ihop den egna litterära säcken. Sedan låter han Gustav Berndtsson ge sig ut på jakt efter den arbetsjournal som Gustave Flaubert lär ha fört under skrivande av Madame Bovary.Berndtsson drömmer om att den store Flaubert, från andra sidan graven, ska rädda honom ur den kreativitetens förlamande öken han hamnat i. Filologens drömär förvisso inte Björn Larssons bästa bok. Men den äger en ovanlig värme i sina porträtt av dessa vetenskapsmän märkta av sitt yrke. Men framför allt reser den en rad väsentliga frågor om hur vetenskap ska kunna förenas med mänskliga brister, passioner, ja, kort sagt känslor.

Crister Enander
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons