Vet ni vad som är årets pelargon?

Just nu handlar det om olika gula blommor och det räcker absolut inte med påskliljor utan det ska vara ranunkler, jordvivor, krysantemum och våreld. Jag får också tips om olika påskarrangemang och allt ska vara gult och gärna dekorerat med målade ägg.

Men den stora händelsen i Blomsterfrämjandets vårliga liv skedde 26 mars klockan 13.00 då man presenterade Årets pelargon! Eftersom jag är en stor älskar av pelargoner satt jag förstås som fastspikad vid min dator precis då för att få del av vad som kan vara det viktigaste på länge – årets pelargon! Man vill ju inte vara den som inte hänger med....

Men så besviken jag blev. De utser gruppen brokbladiga pelargoner till årets pelargon 2009. Det handlar alltså inte om blommorna utan om bladen. I år ska de inte vara enfärgade utan skifta i olika mönster, med vita eller med riktigt mörka inslag.

Jag har förvisso alltid tyckt att de brokiga bladen på de klassiska röda bondpelargonerna är lite tjusiga, de förändras av hur mycket sol de får, men det är ändå för blommornas skull som åtminstone jag gillar pelargonerna. Det är klart att helheten spelar roll men nej – blommorna är det som gäller.

Och numera finns det ju hur många varianter som helst att välja mellan. Jag har provat en del olika men det verkar som att många av de så kallade engelska pelargonerna med mindre blommor (och blad också för den delen) är så hårt drivna att de blott överlever en säsong. Jag klarar bara de vanliga röda och så de vita Mårbackapelargonerna – de kan stå som helt nervissnade vrak på vintern men med lite vatten och ljus så vaknar de till liv och ger jag dem sedan en omplantering och näring då exploderar de. Man ska dessutom vara brutal när man klipper ner dem. Men de andra bara dör oavsett vad jag gör.

Nu har ja köpt en annorlunda pelargon som heter penséepelargon just för att blommorna ser ut som penséer. Men om bladen är brokiga eller ej det minns jag banne mig inte i skrivande stund, jag har bara studerat de djupvioletta blommorna. Men det är precis en sådan där förädlad sort som jag inte tror kommer att överleva vintern.

Och jag tror faktiskt inte att Blomsterfrämjandet vill det heller – de vill säkert att vi ska köpa nytt varje år. Men jag tänker framhärda och fortsätta försöka övervintra. Det är ju halva nöjet.