Vengo

Flamencon är kittet i denna film med en annars ganska tunn handling. Två familjer i Andalusien är i fejd efter ett dödsfall. Den ena anklagar den andra och utkräver blodshämnd. Caco är bror till mannen som anklagas för dödsfallet. Brodern har flytt till Marocko och Caco tar han om sin brorson Diego. Tillsammans när de en passion för flamenco och kvinnor. Men hämndens skugga kommer allt närmare Diego och Caco känner till slut att han måste agera. Tonen i filmen sätts i bokstavlig mening i inledningsscenen, där flamencon blandas med inslag av arabisk musik under en konsert. Det är en lång inledningsscen, som förutom musiken, byggs upp av en effektfull bildestetik. Flamenco i sig är värd all uppmärksamhet. Men som film betraktat får man en känsla av att handlingen senare utgör en ursäkt för musiken. Tony Gatlif har tidigare utmärkt sig som skildrare av romsk kultur, inte minst i den lysande filmen Gadjo Dilo. Några år tidigare kom han även ut med Latcho drome. En film i närmast dokumentär anda, där den romska musiken och dansen skildras i olika världsdelar. Musiken har en framskjuten position i Tony Gatlifs filmer. Vengo hade varit mer komplett om Gatlif filat lite mer på manuset. Flamencon och fotot i filmen gör den trots allt till en upplevelse.