Vem ska ha dåligt samvete?

Nyheter • Publicerad 21 november 2005

En väldigt känslig fråga är hur många insamlingar vi egentligen klarar av. Är antalet insamlingar och stödgalor ett symtom på tillståndet i världen då är vi väldigt illa ute. Det vimlar av olika insamlingar och stödarrangemang lokalt, på riksplanet och i världen.

Det är förstås inget tvivel om att hjälpbehovet i världen är stort – inte minst efter alla hemska katastrofer men frågan är hur mycket dåligt samvete som ska läggas på den enskilde medborgaren.

Annons

När USA vädjade om världens stöd, både ekonomiskt och materiellt, efter ovädren nere i södern tog jag illa upp. Och när jag uppmanades att bidraga med pengar till offren mådde jag riktigt illa.

Missförstå mig inte nu. Jag har stor empati för alla de som fallit offer för naturkatastroferna men jag menar ändå att det är lite väl magstarkt att omvärlden ska behöva gå in och hjälpa supermakten USA som uppenbarligen har råd att bedriva synnerligen kostsamma krig men inte klarar av att hjälpa den egna befolkningen.

Och det är självklart att den fattiga bergsbefolkningen i Pakistan behöver hjälp, mängder av hjälp, och det är lika självklart att världens barn ska ha stöd och att aidsepedemierna ska bekämpas i Afrika och att det är viktigt att stötta olika miljöorganisationer och att svältande överallt ska ha så mycket hjälp det bara går att få fram men är det vi som enskilda medborgare som ska stå för fiolerna? Och ska vi ha dåligt samvete för att vi inte orkar med att ge pengar till allt?

Efter jordbävningskatastrofen i Pakistan satt flera företrädare för olika hjälporganisationer i svensk tv och nästan hötte med pekfingret för att vi svenskar inte visade lika stor givmildhet som efter flodvågen i Thailand. Det var uppenbart att vi skulle ha dåligt samvete.

Men är det egentligen vi vanliga medborgare som ska ha dåligt samvete?

Vid varje naturkatastrof går de flesta rika länderna in och lovar att bistå med så och så många miljoner kronor men det är få som sedan lever upp till sina åtaganden. Storföretagen, inte minst livsmedels- och läkemedelsföretagen, tjänar miljarder på Afrikas befolkning men låter dem ändå svälta och gå under i sjukdomar.