Vem är egentligen mest äkta?

Det har varit mycket äkthetssnack på tapeten de senaste veckorna: Christina Aguilera har med sin platta Back to basics en gång för alla täppt till truten på dem som placerat henne i samma fack som Britney Spears; Paris Hilton har med sin Paris väckt ont blod hos dem som fortfarande upprörs över att autotune är ett musikinstrument lika välanvänt i en studio som både trummaskinen och synthen och i utmärkta SVT-satsningen Musikministeriet fick tittarna veta att både Bergman och Britney har fuskat i sina musikproduktioner.

Men låt oss stanna vid Aguilera och Hilton. Båda gör snyggt förpackad popmusik, produkter gjorda för både klockradiohögtalare och dansgolv. Men bara en av dem kan sjunga. Och därmed får Christina Aguilera långt mer beröm än Paris Hilton, vars musik avfärdas som platt och korkad bara för att det är Paris Hiltons.

Jag tycker att det är lite orättvist. För medan Christina hela tiden måste bevisa att hon kan sjunga – och därför tar i från tårna till det väteperoxidblekta håret precis h-e-l-a tiden – svänger Paris förbi mikrofonen och lattjar lite och pratsjunger à la Marilyn Monroe. Christina satsar hårt på att skjuta sönder fotbollsmålet medan Paris gör hoppsasteg i mittcirkeln, nöjd över att alla killar kollar på henne – inklusive de musikrecensenter som sågar henne längs de Mark Jacobs-beklädda fotknölarna.

Så vem av dem är mest artist? Jag vet inte. Är frågan ens relevant? Om sångförmågan skulle vara det avgörande kriteriet vinner Christina så klart med hästlängder. Men var sorterar vi då in såna som Bob Dylan och Neil Young? Två fantastiska sångare som sannolikt inte skulle klara cutten till den riktiga Idoljuryn. Men räck upp handen, den som vågar påstå att de inte är riktiga artister.

Tänkte väl det.

Paris Hiltons äkthet och talang ligger i att hon är en it-girl. Hon är en slags populärkulturens Leonardo da Vinci, en 2000-talets renässansmänniska som omvandlar allt hon tar i till guld. Åtminstone i ett par år till. Och det ger henne den gudomliga rätten att pröva på att både stå framför filmkameran och bakom mikrofonen. Det kanske inte är rättvist. Men så är det.

Det är i egenskap av att vara en smart it-girl, inte sångerska, som Paris har knutit rätt människor runt omkring sig. För vad skulle popartisten Paris Hilton vara utan låtskrivaren Kara DioGuardi och producenten Scott Storch? Ungefär samma medelmåtta som både 50 Cent var innan han sprang in i Dr Dre och Eminem. Skulle Victoria Silvstedt ha omgivit sig med lika begåvade låtskrivare och producenter när hon var som hetast, hade hennes reabacksklassiker Girl on the run fått samma uppmärksamhet som Paris får nu.

Om två år ligger de sista exemplaren av Paris också och samlar damm i reabackarna. Men säg det till de tiotusentals svenskar som varje helg dansar sig svettiga till Turn it up. De struntar nog i om det är Christina eller Paris som sjunger.

Christopher Lembkeskriver krönika var tisdag.

chlembke@hotmail.com