Vem är Björn Ranelid?
Eller helt enkelt en uppblåst, självupptagen man med föga förståelse för andra åsikter och tankar än de han själv bär och framför?
Otvivelaktigt är han en populär och omtyckt författare som läses av många tusen och när han framträder på olika scener drar han alltid fulla hus. Han är också hyllad och prisad kanske mer än någon annan svensk författare. Dock har han ännu inte fått Piratenpriset.
Det är svårt med Björn Ranelid. Jag har mött honom ett antal gånger, pratat med honom på telefon och sett en hel del av hans framträdande och läst hans böcker. Han är definitivt inte någon halvfigur utan en engagerad ordkonstnär och en enastående estradör. Jag minns med välbehag hans framträdande i Ystad tillsammans med Jacques Werup och Klas Östergren och under många år har jag fascinerats av hans talekonst på bokmässan i Göteborg. Det är alltid lång kö till hans signeringsbord.
Men vem är Björn Ranelid?
Jag ser två sidor. Den ena är mannen som ger tusan i vad som förväntas, han hymlar inte med att han är en lysande författare och att han är viktig och angelägen, han utmanar och provocerar. Han är fåfäng och står för det. Nummerskyltarna på hans stora Jagur bär förstås texten; "Ranelid" och han klär sig extravagant och "för sig fram" som danskarna säger. Allt detta kan jag acceptera, rent av beundra. Den Björn Ranelid behövs som bara den i vår normaliserade tillvaro där allt som avviker är farligt och ska bekämpas.
Men det märkliga och trista i sammanhanget är att han inte kan sätta sig över vad folk tycker och tänker. Det handlar inte bara om att han står för vem han är, för det gör han, utan det handlar om hans sätt att försvara sig, hur han bedriver slaget.
En av mina medarbetare skrev för något år sedan några elaka rader om Björn Ranelid. Då tog det hus i helsike. Jag blev uppringd av Ranelid som var tvärförbannad, och det kan jag leva med men så kom det lite obehagliga att han satte igång att räkna upp alla priser han fått, hur stora hans publiksiffror varit, hur många böcker han säljer, hur många framträdande han gör varje år och i allt var han mest och bäst. Det tog en maniskt vändning och var en ändlös monolog. Efter det slutade han att hälsa på både mig och andra som han känner/kände på tidningen.
En så överdriven reaktion skrämmer mig, den är inte sund. Den sidan suddar tyvärr bort allt det goda med Björn Ranelid.
