Varmt om nya svenskars kalla värld

I måndags kväll startade den sista delen i Peter Birros och Agneta Fagerström-Olssons tv-trilogi om nya svenskar i förorten Bergsjön. Det är svårt att inte tycka om "Kniven i hjärtat". Serien handlar om nio ungdomar från världens alla hörn som har hamnat med varandra i förortens hårda värld. Var och en försöker ta sig ut i livet och ut i ett Sverige som inte välkomnar dem.

Villkoren är hårda, så klart. I första delen får tittarna se både en hundfäktning, gängbråk och hur en dotter blir utslängd av sin berusade mamma.

Killarnas värld, där den stolta Amir är ledare, syns mest. Amir är trött på förorten som hans gäng kärleksfullt kallar hem. Han vill gå vidare från den lek de ägnar sig åt när de snor mobiltelefoner och smycken i området. Men vart han ska ta vägen har han ingen aning om. Tjejernas värld skildas också. Här handlar det främst om den basketintresserade Sabina som är trött på familjens kontroll.

Att konservative Peter Birro är en av manusförfattare märks inte minst på de strikta moralregler som gäller för tjejerna i serien. När Amirs bästa vän Juan följer med den svenska Annika hem över natten sviker han henne på morgonen. Lappen med hennes telefonnummer slängs i samma stund dörren slår igen efter honom.

Men när Juan och Sabina träffas senare händer inget oanständigt. Och inga lappar skrynklas ihop denna gång.

Musiken är en viktig ingrediens i serien som egentligen är en musikal. Musiken känns väldigt nära ungdomarna och höjer stämningen snarare än att bryta illusionen. Faran med musikaliska inslag är att de kan bli så svulstiga och ta så mycket plats att man blir lite matt. Enda exemplet jag kan komma på där detta har fungerat bra i tv är Dennis Potters otroligt roliga "Lipstick on your collar" med Ewan McGregor som sändes i början av 90-talet. Där blev musikinslagen så absurda att de blev en serie i sig.

Men i "Kniven i hjärtat" är musiknumrerna i stället korta och ger humor och värme till de hårda scenerna.

Det ska bli spännande att se vad som händer med Juan, Sabina och Amir när vänskap ska prövas och kärlek växa.

Det som dock är så tråkigt med serier som "Kniven i hjärtat" är att de alltid tycks handla om samma personer – de med spännande liv. Kommer ni ihåg "Good Will Hunting" där Matt Damon spelar ett ungt geni med vedermödor. Minns ni hans medelmåttiga kompis spelat av Ben Affleck? Varför får aldrig han komma fram mer på vita duken eller i tv-rutan? Är det inte hårdare att inse att man INTE är ett geni och sitter fast på sin byggarbetsplats fast man inte vill?

I "Kniven i hjärtat" är det främst de stökiga ungarna som skildras. De som stjäl, slåss och käftar. De har alltid fullt upp. Moppar ska stjälas, föräldrar luras och lärare nonchaleras.

När jag tänker tillbaka på min uppväxt är det i stället tristessen jag minns bäst. Att gå genom fula skolkorridorerna och vänta ut tre evighetslånga minuter innan nästa lektion skulle börja. Att inse att mina klasskompisar är idioter som jag kommer att vara tvungen att spendera tre år till med. Och att jag inte kommer undan eftersom skolk inte är ett alternativ i min värld.

Det skulle vara plågsamt nog att fylla en hel tv-trilogi. Något för Peter Birro och Agneta Fagerström-Olsson att tänka på när de planerar nästa projekt?

Sofia Bergströmhar fortfarande inte gett upp hoppet om att Lukas Moodysson återvänder till den svenska skolplanen.

sofia.bergstrom@allehandasyd.se