Varför ska man egentligen spara?

Kommer in ihåg Spara och Slösa? De två flickorna som skapades av Birgitta Lilliehöök och som gick som serie i Sparbankens tidning för barn Lyckoslanten.

Spara var en präktig flicka, välkammad och prydlig och hon sparade sina pengar – till vad är lite oklart, tycker jag. Men då, på 1940 och 50-talen, var sparandet i sig själv ett mål. Man skulle ha pengar på banken och spara först och sedan köpa kontant.

Slösa var en riktig slarvemaja med nerhasade strumpor och ostyrigt hår och hon spenderade, enligt uppgift, sina slantar på nöjen och konsumtion. Även där är det lite oklart med detaljerna. Var det bio och glass hon slösade bort sina pengar på?

Det här med att spara och slösa är en konjunkturfråga. En tid vill Riksbanken att vi ska konsumera och ösa ut våra pengar för att få fart på hjulen, som det heter. I andra tider ska vi hålla i slantarna och förbereda oss för det värsta.

Jag är mest lik Slösa. Och jag tycker hon verkar vara betydligt roligare än den stela och präktiga Spara. Jag har försökt spara lite då och då men jag hittar alltid trevliga saker att lägga pengarna på. Ju mer in desto mer att göra och leva för. Det berör mig inte ett dugg att ha det knapert i slutet av månaden,

Men jag kan spara om jag vill fast då är det kortsiktigt. Om jag, till exempel, behöver tiotusen till en resa till Sydostasien då sparar jag ihop det på fyra månader. Då är jag motiverad som bara den.

Och numera bedriver jag också ett mer långsiktigt sparande som jag lärt mig av Broder G på Vesterbro. Han lägger alla danska mynt med hål i en hög glasburk och på ett år har han fått ihop till en flygresa till Spanien. Det är imponerande att se den stora burken fylld med mynt.

Själv har jag en liten plasthink, en sådan där som man kan köpa yoghurt eller lingon i, där jag varje dag när jag kommer hem från tidningen lägger i alla mynt som jag har i fickorna. Eftersom vi har både tio- och femkronors mynt blir det förvånansvärt snabbt hyfsat stora pengar i hinken.

Det enda problemet är att få in dem på kontot. Lite pinsamt. Förr fick man gå till kassan i banken och hiva in spannen medan man muttrade något om barnens sparslantar, numera smyger jag in i bankens servicehall på söndagseftermiddagen och låter mynten rassla ner i insättningsautomaten.

Nu funderar jag på att hitta en mysigare spargris än yoghurthinken, kanske rent av en riktig spargris, finns det sådana fortfarande? Men den måste vara stor.

Jag har nog lite mer av Spara i i mig än jag tror, trots allt.