Varför kvinnor väljer män de inte kan få

Jag har gjort slut med Hugo Rask!!! Nu sitter jag på tåget hem.”

Sms:et kom från en kompis efter Way Out West i somras. Jag visste att hon skulle träffa killen hon varit besatt av i flera år. Han hade visat intresse men distanserat sig varje gång hon ville ta ett steg framåt. Till slut hade hon slitit sig loss.

Hugo Rask är Ester Nilssons besatthet i boken ”Egenmäktigt förfarande” som kom ut förra året och vann Augustpriset. Jag läste den med blossande kinder, följde med Ester sida upp och sida ner när hon gjorde den ena pinsamheten efter den andra. Det riktigt generande var så klart hur mycket jag kände igen mig. Herregud vad mycket idiotiskt man gör under frustrerande förälskelse.

Det visade sig att mina vänner känt samma sak. Alla verkar ha sin egen Hugo Rask. En sån där hopplös förälskelse där man vet från första ögonkastet att man borde lägga ner, att det bara leder till förnedring bortom anständighetens gräns. Genom Lena Anderssons bok har vi fått ett språk och erfarenheterna har delats över matbord, facebookchattar och mail sedan dess. Tillsammans har vi kunnat vädra vår förnedring.

Nu kommer uppföljaren ”Utan personligt ansvar”. Åter igen är Ester Nilsson förälskad i en man som både vill och inte vill. Denna gång är det Olof Sten som gillar att ha henne vid sidan av sitt äktenskap som han inte förmår bryta upp eller helt enkelt väljer att inte lämna.

”Egenmäktigt förfarande” gav diskussion på kultursidorna när den kom ut. Oftast med fokus på Hugo Rask. Han ansågs stå för en manipulativ och egocentrisk typ av man som seriesårar sig fram i tillvaron.

Jag är mer intresserad av Ester Nilsson. Hon är en högintellektuell och högintelligent kvinna som gång på gång verkar välja män som är utom räckhåll. Dessa omöjliga män är uppenbart underlägsna henne. När de diskuterar något hamnar hon alltid i lärarrollen. Hon sopar mattan med dem och blir tydligt irriterad men tröttnar ändå aldrig.

Jag tänker att hon vill ha det så här. Att vara med dessa halvt ointresserade män blir till ett komplicerat pussel, en nöt att knäcka. Varje gest och varje ordval i deras repliker försöker hon tolka. Hon handlar känslomässigt när hon närmar sig Olof Sten men högst rationellt när hon försöker förstå honom. Ester Nilsson har ett trevligt jobb som frilansande kulturskribent och författare. Hennes liv är relativt enkelt, mysigt och tryggt. Det enda hon egentligen behöver är äventyr och genom de män hon jagar får hon både passion och en deckargåta att lösa.

Till mina vänner och läsare där ute som har eller haft en Hugo Rask/Olof Sten vill jag därför säga: kanske är det inte vi som varit offren.

Kanske var vi bara uttråkade?

Jag tror att kvinnor och män som väljer att jaga omöjliga kärlekar drivs av samma längtan som när religiösa människor sträcker sig efter sin gud. Vi vill att det ska finnas något ouppnåeligt, något perfekt och enkelt i sin fulländning. Så föds fantasin om den perfekta kärlekshistorien som aldrig tar fart. En drömman eller drömkvinna kan vara en skön kontrast till oss själva i vår otillräcklighet. Det man kämpar för men aldrig når slipper granskning och är därför felfritt.

Det är spännande att sträcka sig efter det perfekta, det som inte existerar. När man sen fått nog finns det man verkligen kan räkna med kvar: vännerna som svarar på sms skickade från tåg som lämnar Way Out West.