Varför inte en matkanon?
En litteraturkanon (uttalas som sångkanon, inte som skjutande kanon) är en slags topplista för böcker som bland andra folkpartiet vill ska vara detsamma som en lista på obligatorisk läsning i skolorna.
Frågan är inte ny, ständigt diskuteras frågan om vilka författare som bör ingå i en litteraturkanon bland litteraturvetare, kritiker, lärare och andra med böcker som jobb. Men efter att Danmark skaffat sig en kanon och det svenska folkpartiet väckt frågan pågår nu en offentlig debatt om hur en svensk kanon bör se ut.
Själva grundtanken att någon ska göra ett urval av böcker som ungarna tvingas läsa är fel, avig och besvärlig. Det stora dilemmat är förstås vilka författare som ska få vara med på listan och varför. Det är omöjligt att göra ett objektivt urval, självklart präglas en sådan lista av olika värderingar; politiska, filosofiska, litterära och personliga. Hur man än vrider och vänder på frågan blir det ett högst subjektivt urval.
Ett problem är att våra skolelever inte hinner med att läsa särskilt många böcker i förhållande till det enorma utbud som finns genom historien. Det måste sovras hårt och särskilt besvärligt blir det om även våra grannländers litteratur ska tas med – vilket ju vore lämpligt med tanke på vår i många hänseenden gemensamma historia. Blandar vi också in den internationella litteraturen blir uppgiften övermäktig.
En annan fråga är vem som ska göra urvalet. Vem eller vilka som kan anses omutligt objektiva. Svenska Akademin? Skolverket? Litteraturvetare? Eller ska vi ha en nationell omröstning?
Vi har under den senaste tiden sett många bemärkta och kunniga människor presentera sina listor på tidningarnas kultursidor. Senast i fredagens Dagens Nyheter gav författaren Monika Fagerholm oss sitt förslag. Ingen av listorna är den andre lik.
Lek själva med tanken. Det är lätt att rabbla upp alla som är självklara, redan där blir det för mycket för eleverna att mäkta med. Strindberg, Moberg, Ferlin, Bellman, Fridegård, Boye, Dan Andersson, Tegnér, och så vidare. Men ska Ulf Lundell vara med? Bob Hansson, Jan Guillou, Carina Rydberg, Stig Claeson, Jersild...?
Nej, det enda rätta är att bedriva en så stimulerande litteraturundervisning att eleverna blir sugna på att läsa. Det är viktigare att ta pedagogiska grepp än att värna om en subjektiv litteraturhistoria. Det är bra att så många ungar läst alla böckerna om Harry Potter, det leder i många fall till ett fortsatt intresse för böcker.
Och om vi nu är inne på en litteraturkanon, varför stanna där? Visst vore det bra med en musikkanon? Och en konstkanon? Varför inte en matkanon? Styr upp skolmaten efter en lista på de mest svenska och värdefulla maträtterna och tvinga ungarna att äta det – för den goda sakens skull. Varför ska elevernas smak få avgöra vad de ska äta? Nej, fram med bruna bönor med fläsk, ärtsoppa, kalops och pytt i panna. Och kåldolmar som ett exotiskt inslag.
Robert Dahlströmskriver kulturkrönika varje lördag.
robert.dahlstrom@allehandasyd.se
