Varför får man inte tänka bakåt?

I dag läste jag en artikel om hur man blir lycklig på det nya året. Artikeln innehöll tips från en livsstilscoach om att man ska se över de olika områdena hälsa, kärlek, arbete och fritid och göra upp mål för våren. Och att man ska strunta i att älta sånt som har varit och se framåt i stället. Ta ansvar, inte vara ett offer för omständigheter utan våga styra sitt liv.

Särskilt irriterad blir jag på det där om att tänka framåt. Varför får man inte tänka bakåt? Folk säger ständigt åt mig att tänka framåt, att jag grubblar för mycket och analyserar och vänder ut och in på saker som sagts och gjorts och vad som hände och hur allt kunde bli som det blev. Hmpf.

Dagen har jag i övrigt ägnat åt min mammas julklappsbok Ett år av magiskt tänkande av amerikanska Joan Didion, som kom på svenska i höstas. En hel bok om och av en skarpsynt författare som tänkte bakåt och i cirklar under året efter hennes mans och dotters plötsliga död.

En sorg, som för mig verkar helt ogripbar, har denna briljanta kvinna förvandlat till något så konstruktivt som en intressant studie i sitt eget bakåttänkande.

Jag relaterar till boken när jag läser artikeln om att tänka framåt. Joan Didion menar att vi i vår tid har svårare att hantera sorgen och folk som sörjer än tidigare. Hon tar också upp frågan om självmedlidande, om man egentligen ska tillåta sig tycka synd om sig själv.

Ska man det? Budskapet utifrån är att vi ska hålla humöret uppe, bita ihop, se framåt och ta tag i saker och ting. Det är vi själva som har ansvaret för vår egen lycka.

Men – och det vet ju alla – fram till den riktigt stora sorgen, den som Joan Didion upplevde, har man andra mindre sorger. Vardagen och livet är inte så himla lätt och man är nästan alltid på rebound från något.

Ändå förväntas vi människor gå fram som robotar, drillade av en livsstilscoach. I januari är det dags att strukturera livet, sätta upp mål för framtiden.

Vad som än händer får man bara älta till en viss gräns. Till och med ens vänner tröttnar. Vi som gillar att tänka bakåt accepteras inte. Att tänka bakåt är ett tecken på svaghet, brist på fokus, ömkligt. Precis som om det skulle finnas en genväg!

Metoderna med listor och mål är bra, enkel kognitiv psykologi. Men för att kunna börja om på nytt tror jag det är viktigt att förstå varför man befinner sig där man är. Ibland kan man bara förstå genom att tänka om och om igen, låta tiden arbeta klart.

Till slut går grubblet över i konstateranden. Människor blir silhuetter, händelser blir minnen och konstruerade historier som det gör allt mindre ont att tänka på och som till slut hamnar i våra privata referensbibliotek.

Det är först med distans som man på riktigt kan summera det som hänt. Först när man lugnt kan tänka bakåt blir det lättare att rycka på axlarna och se framåt. Eller åtminstone vara här och nu.

Julia Svenssonskriver krönikor i Allehanda varje måndag. Läs också hennes blogg www.juliasvensson.blogspot.com