Vår farliga förmåga till anpassning

Denna styrka som gör det möjligt att härda ut kan förvandlas till en svaghet som gör det omöjligt att komma ur uthärdandet. Steg för steg, dag för dag och bit för bit höjs vår smärttröskel oförmärkt tills det som från början var extremt har blivit normen. Vi adapterar, tolererar och accepterar. Vi finner oss och blir kvar. Likt grodan som läggs i kallt vatten och stannar kvar tills det värmts upp till kokpunkten kan denna, vår överlevnadstaktik bli vår död.

Vi är vanedjur. Vi vänjer oss snabbt vid det som blivit vår verklighet, vilket är lättare än att försöka ändra på den. Girigheten är en del av vår natur samtidigt som vår tendens att nöja oss en del av vår mänsklighet. Den kan göra oss bekväma i de mest obekväma omständigheter och få oss att känna oss trygga i de mest destruktiva vanor.

Kanske har vi vår fantasi att skylla. Den kan ge oss hopp om att det inte alltid kommer att vara så här, den kan intala oss att det finns ett ljus i tunnelns ände, vilket det kanske gör men ofta tar den oss runt i cirklar. Det som skulle vara övergående och tillfälligt, det som skulle ordna sig blir vårt liv.

Vi stannar kvar i relationer där vi kompromissar bort vår allra innersta sanning och offrar drömmar och möjligheter. Inte av kärlek utan av rädsla, av vana, med hoppet att det kanske kan bli bättre. Vi misshandlar våra kroppar och själar i vår avdomnade slentrian och står ut med vårt självförvållade missbehag därför att det förefaller behändigare än förändringen. Valkarna på händerna gör huden tåligare men känseln sämre. Förhårdnaderna på hjärtat som kan uppstå av vardagens slitage gör livet lättare och fattigare.

Vi förstör vår jord och finner oss i konsekvenserna, storm för storm, medan vi drömmer om en bättre värld istället för att vakna.

Det finns dock en bot; perspektiv. Detta är ett kraftfullt motgift som många gånger kan injiceras i hjärtat genom konst, kultur och mänskliga möten. När vi kan se att vår verklighet inte är den enda. När vi kan känna någon annans känslor, ha empati för någon annans svårigheter eller inspireras av någon annans mod, har vi möjligheten att bryta oss ur våra bekväma bojor. Det går inte alltid. Vanans makt är stark som om den vore en del av tyngdlagen. Men perspektivet kan ta oss framåt, om så bara ett steg och två tillbaka. Det kan väcka en vilja och den mänskliga viljan är en naturkraft i sig.

Perspektivet finns i allt som ligger utanför oss och har en nyckel till vårt inre. Räddningen från oss själva ligger i vår nästas ögon.