Valskval med högerhjärta

Gruppen "artister som ställt upp för högern" har alltid varit så liten att den hade kunnat hålla föreningsmöte i en tvättkorg.

Ted Nugent. Lynyrd Skynyrd. Pugh Rogefeldt, som ensam stod på Linje 1-barrikaden i kärnkraftsomröstningen.

I år har något hänt. Linda Bengtzing sjunger allsång med Centern, samtidigt som hon öppet proklamerar att hon "äälskar Fredrik Reinfeldt" (ett par, ska vi säga indicier, som gjorde LO så humorlösa att de bokade av fröken Bengtzing).

Talangfulle rapparen Wille Crafoord har slagit sig ihop med talanglöse diton Mange Schmidt, samt singer-songwritern Sofia Talvik, och spelat in en hyllningslåt till – gulp – moderaterna.

"Flyter" är något slags diffus maning till driftighet. "Vi bör bejaka inte hålla tillbaka / varje utstickande haka som vill smaka."

Ja, ni hör. Det är inte kredd, precis Här har vänstern i ett halvsekel haft ensamrätt på passion, uppror, empati och hjärta och då är det banne mig inte lätt att komma och försöka rycka tillbaks lite smulor.

Rock'n'roll är uppror, och uppror kan aldrig startas uppifrån, som den öppet vänstristiske Andres Lokko konstaterat. Och "höger" brukar vara synonymt med "de där uppe", så "alliansrock" vore en vandrande motsägelse i de dödsdömdas allé.

Så vad har hänt, då? Tillåt mig komma med en teori. Bortsett, alltså, från att allt fler artister glidit in i en allmän medelklassighet där det mest upproriska de kan göra är att dricka en kopp te istället för latte.

Högerståndpunkter har blivit tillåtet. Efter 2000-talets extrema kändisfixering, Fame factory-produktion, "Idol"-dyrkan, Blondinbella och bloggexplosionen är det fullt legitimt att prata om att man blivit artist för att man vill synas, bli känd, tjäna pengar och bära bling-bling i swimmingpoolen.

Hade du hävdat det på 70-talet så hade folk ringt psykvården, och sedan lugnt fortsatt sin diskussion om det cyniska i moderaternas satsa på dig själv-kampanj. Som, vid närmare eftertanke, mycket väl kan vara fröet till allt detta.

Så vi har fått artister som inte bekymrar sig med orättvisor, trist socialrealism och nattstånden solidaritet, som inte har någon lust att verbalisera vår smärta eller erbjuda tröst eller katharsis. Som aldrig snuddar vid budskapet "du är inte ensam."

2010 års budskap är tvärtom "du är ensam - men du kan alltid köpa något som dämpar den känslan en stund."

En sak ska dock sägas om högervridna artister. De har i alla fall modet att stå ensamma.