Välkryddat med Mynta

Konsert

Mynta

Fazal Quresh, tablas Santiago Jemenz, fiol Dallas Smith, flöjter, klarinett, sax, Max Åhman, gitarr, Sebastian Prinz-Werner, trummor, Christian Pauli, elbas. Grand, Simrishamn 27 mars.

Efter två veckors turné från norra Uppland via Stockholm, Växjö, Uddevalla, Lund, och Tomelilla landade den exotiska världsmusikgruppen Mynta i Simrishamn. De fortsätter till Helsingborg och Malmö, för att avsluta turnén i Danmark.

Vid gruppens förra besök uppgick publiken till omkring 200 personer. Den här gången infann sig blott 20 åhörare för att avnjuta denna avspända, välkryddade och gränslöst engagerande musik.

Artister av det här slaget får oss att uppskatta värdet av musik som ligger utanför det vi möter till vardags. Man skulle till och med kalla dem fredsaktivister, som väcker vår fascination för främmande kulturer. Vad betyder det att fiolisten kommer från Havanna, flöjtspelaren från USA och tablaspelaren från Bombay och resten från Sverige? Ett vackert exempel på världsmusikens gränsöverskridande verkningar.

En keltiskinspirerad jig inledde deras konsert. Högtalarförstärkningen kunde ibland upplevas som något för påträngande, men det kanske hör till denna genre. För några år sedan spelade de akustiskt i Mellby, vilket gav en dimensionsrikare klangbild. Förstärkning innebär alltid någon form av manipulation och kvantiteten kan ibland reducera kvaliteten vad gäller klangfärg och övertoner.

Dallas Smith bytte ut sin indiska traversflöjt mot en klarinett och spelade sin egen låt, The fine line, med ett rikt och omväxlande ackompanjemang. En melankolisk låt, kallad Dark days av gruppens gitarrist följde härnäst.

Sköna unisona slingor i flöjt- och fiolstämmorna avlöstes plötsligt av gitarrens flamenco-komp och fiolens dramatiska accenter. Med inspelade drontoner följde ett par spår från deras senaste cd, Brahmaputra och Teabreak.

Ett musikaliskt vykort från Ljusterö fick vi i Christian Paulis Gånglåt från Laggars där klarinettisten plötsligt citerade inledningen av Hugo Alfvens Midsommarvaka, vilket naturligtvis väckte en viss munterhet.

I stället för en paus fick publiken försjunka i en kvällsraga som ett rogivande samtal mellan tvärflöjt och tablas. Det blev ett meditativt mellanspel med 16-slagspuls. En riktigt intensiv publikmedverkan uppstod när musikerna lärde ut denna något udda taktart sju och en halv, som vi västerlänningar upplever som något apart tills det kommer i sitt rätta sammanhang. Då uppstod en stegrad publikkontakt.

Oförglömlig var också Fazals talande tablas, som kom det talade språket så nära, i synnerhet när trummisen och tablaspelaren härmade varandra som i en indisk rap. Kvällen slutade med en väst- afrikansk låt där alla musiker och åhörare rycktes med av Sebastians hänförande jembespel.

Ingvar Wickander