Välkomna till Modianoland

I början av sitt författarskap lade Patrick Modiano alltid ut en dimridå kring sin egen person. Han ville aldrig tala om när han var född, påstod länge att han kom till världen 1947, men numera är det fastslaget att Modiano verkligen föddes den 30 juli 1945 i Boulogne-Billancourt, en förort till Paris. Fadern var en judisk affärsidkare, modern skådespelare från Belgien.

Patrick Modiano studerade vid Lycée Henry-IV där hans lärare i geometri var ingen mindre än författaren Raymond Queneau, som också var god vän med modern. Mötet kom att bli avgörande för den unge Modiano.

1968 debuterade han med romanen ”Place de l’Etoile” som både blev en publik- och kritikersuccé. Sedan dess har han helt kunnat ägna sig åt sitt författarskap. Hans mycket sparsamma offentliga framträdanden har gett upphov till en viss mytbildning.

Dimridåerna och oviljan att nagla fast den egna identiteten går som en röd tråd även genom författarens verk. Patrick Modiano hör till dem som ständigt fördjupar en grundläggande problematik och i bok efter bok utvinner nya insikter kring några centrala teman. De motiv han rör sig kring handlar framförallt om minne, glömska, identitet, skuld och strävan efter försoning.

Ett mycket franskt och i grunden existentialistiskt författarskap, dock utan den flödande retorik som man ibland förknippar med hans samtida landsmän.

”Place de l’Étoile” kom mitt under den ”nya romanens” guldålder och är klart inspirerad av denna, med ideliga växlingar av berättar- och tidsperspektiv. I centrum står den unge juden Raphaël Schlemilovitch som ständigt byter skepnad och uppträder i vitt skilda roller som dekadent miljonärsyngling, kollaborerande jude, genial diktare och vit slavhandlare. Romanen är ett rasande försök att försöka nagla fast den judiska identiteten och här finns pastischer på såväl Proust som Céline. ”Jag förbigick inte hans antisemitiska pamfletter under tystnad som goda kristna gör.”

Titeln är hämtad från en judisk anekdot: I Paris, juni 1942, går en tysk officer fram till en ung man och frågar: ”Ursäkta min herre, men var är Place de l’Étoile?” Den unge mannen pekar på den vänstra sidan av sitt bröst.

Debutromanens komplicerade perspektivväxlingar kom i de efterföljande romanerna att ersättas av en alltmer avklarnad enkelhet. Men enkelheten hos Modiano är bedräglig. Ofta lyckas författaren att med små medel locka med sig läsaren ut på det gungfly där saker inte alltid är vad de synes vara och där själva existensen inte sällan ifrågasätts. Patrick Modiano är en i grunden oroande författare.

Han är dessutom en ytterst produktiv författare och glädjande nog är det inte mindre än fjorton av hans romaner som finns översatta till svenska. Lagda bredvid varandra kan man verkligen tala om ett Modianoland där läsarens igenkänningsfaktor från roman till roman just är själva osäkerheten som en sorts paradoxal hemvist. Det är flyktingens, de papperslösas grundläggande osäkerhet, en halvvärld, ett skymningsland.

Den allra mest centrala epoken i Modianos författarskap är tidsperioden precis före den egna födseln. Krigsåren i det ockuperade Paris, svartabörshajarnas och angivarnas Paris där jakten på säkra identitetshandlingar kunde betyda skillnaden mellan liv och död. Om dessa var falska eller ej spelade mindre roll, huvudsaken var att de höll för en granskning under någon nattlig razzia.

”De dunkla butikernas gata” (1978, ”Rue des boutiques obscures”) skildrar den av minnesförlust drabbade privatdetektiven Guy Roland som försedd med förfalskat pass för att styrka sin provisoriska identitet, börjar nysta i sitt förflutna. Sökandet för honom genom ett Paris med tillfälliga existenser, immigranter, personer som passerar utan att lämna några bestående intryck:

Egendomliga människor. Sådana som inte lämnar något annat spår efter sig än ett dimstråk som snabbt förflyktigas. (...) En vacker dag dyker de upp ur tomma intet, glimtar till och försvinner igen. Skönhetsdrottningar. Gigolos. Fjärilsmänniskor. De flesta av dem hade inte ens medan de levde större täthetsgrad än vattenånga av det slag som aldrig kondenseras.

Här i översättning av Anne-Marie Edéus. Boken tilldelades Goncourtpriset 1978.

Den illusoriska tryggheten i en förfalskad identitetshandling återkommer ständigt i författarens verk. Ytterligare ett motiv hos Modiano är ungdomen som tillstånd, begärligt eftertraktat och alltid utsatt för exploatering. Romanerna vimlar av avdankade filmskådespelare, halvkändisar som ingen längre kommer ihåg, folk som i kraft av ungdomlig utstrålning haft sina femton minuter i rampljuset. Och alla är de på väg någonstans, en ny karriärmöjlighet kanske just öppnat sig i Buenos Aires ...

Parallellerna till samtiden ligger i öppen dager.

Fram till 1993 kom Patrick Modiano ut på Bonniers förlag i Sverige men då släppte de författaren. Elisabeth Grate förlag tog upp honom och började ge ut honom igen i svensk översättning 2012.

Det gör att ett av Modianos viktigaste verk, ”Un pedigree” (”En stamtavla”) från 2005, inte finns översatt. Förhoppningsvis rättar Elisabeth Grate förlag till den missen nu, ty det är författarens mest självbiografiska roman som ger ytterligare några nycklar till hans historia och framförallt till den förhistoria som hela hans författarskap rör sig kring, härkomsten, den otrygga uppväxten, modern som varken hade tid eller kärlek över för sin son.

Och fadern som gjorde vad han kunde för att överleva, ägnade sig åt ljusskygga affärer och kanske inte hade råd att hålla sig med en oantastlig moral under de svåra år då en judisk man i Paris var tvungen att kämpa med alla tänkbara medel för att överleva.