Våldsam uppgörelse med det förflutna

Mastermind

Manus:Stefan Ahnhem/Henning Manekll

Regi:Peter Flinth

Foto:Erik Kress

Klippare:Søren B. Ebbe

I rollerna:Krister Henriksson, Johanna Sällström, Ola Rapace, Douglas Johansson m fl

Premiär:I dag

Speltid:1 tim 42 min

Åldersgräns:15 år

Ännu en thriller med Kurt Wallander och hans gäng, Mastermind, har sett dagens ljus. Det är en spikrak polisthriller utan större ambitioner än att ge oss spänning i en och en halv timme. Här finns inga vardagssituationer med Wallander på Konsum eller andra sidospår eller parallellhandlingar utan det är pang på rödbetan direkt och så rullar det på snabbare och snabbare tills polisen till sist överlistar den onde mördaren och så är det slut.

Handlingen är något mer komplicerad än i de andra Wallanderfilmerna, särskilt de som enbart är tänkta för tv. Manuset är skrivet av Stefan Ahnhem efter nyskrivet material av Henning Mankell. Och storyn är listig och genomtänkt.

En kvinna hittas död, tömd på allt blod. Det är inledningen på ett ondskefullt spel mellan mördaren och polisen där även flera av polisernas familjemedlemmar dras in. Man kan tala om skuggor ur det förflutna. Mer bör inte sägas om handlingen eftersom filmen då tappar sina överraskningspoänger. Men det slutar hyfsat lyckligt.

Jag vet inte om det är medvetet men handlingen och iscensättningen av manuset är sådant att den uppmärksamme tittaren faktiskt kan dra viktiga slutsatser om mördaren innan filmens poliser gör det. Det finns också en del inslag som är osannolika och inte trovärdiga och det är inte bra i en rulle som vill försöka ge sken av att vara så realistisk som möjligt för att höja spänningen.

Vad som förvånar mig med dessa nygjorda thrillers är att man inte ens verkar ha ambitionen att göra något mer av filmerna än att bara ge spänning för stunden. Det finns inga fördjupningar, ingen problematisering och inget psykologiserande, och karaktärerna, inklusive Wallander själv, är grunda och ganska ointressanta. Wallander har väl aldrig varit en muntergök men han har haft ett liv utanför polishuset, förvisso ett uselt liv men i alla fall något som gett en resonansbotten åt hans polisfigur.

Ytan är med andra ord det som är viktigast i Mastermind och accepterar man det då är det en häftig yta med massor av väldigt grovt våld typ kroppar utan huvud, kroppar utan blod, avhuggna huvuden och flugor som krälar i blod. Dessutom kraftfulla ljudeffekter som fick oss alla att hoppa högt vid några tillfällen. Effektivt.

Fotot är intressant eftersom det är dansken Eric Kress som stått bakom kameran. Han är en välrenommerad fotograf som bland annat plåtat Riket. Han kan sin sak och det syns också i Mastermind. Bildspråket är verkningsfullt med tyngdpunkten på att skapa en atmosfär av skräck och fasa. Och klippningen av filmen följer gängse thrillermönster med snabba växlingar mellan närbilder och avståndsbilder, sekundsnabba klipp och väldigt många, väldigt nära, närbilder. Det ges många tillfällen att räkna Krister Henrikssons näshår och rynkor i ansiktet.

Det finns inte mycket mer att säga än att konstatera att filmgänget bakom Mastermind följer sin egen tradition och skapar spännande, häftiga thrillers som ger lite verklighetsflykt för några timmar.

Mastermind är tänkt som en biofilm, precis som debutrullen Innan frosten, och det innebär några veckors längre inspelningstid, sju veckor istället för fyra veckor. Det ger förstås en lite bättre film än de där tv-rullarna men att, som filmbolaget Yellow Birds styrelseordförande Lars Weiss, jämföra Mastermind med Bo Widerbergs tolkning av Sjöwall & Wahlöös Mannen på taket är att ta i lite väl mycket

Robert Dahlström