Annons
Nyheter

Vägen till Frankrike och Hollywood

Det är mycket sex, det är i alla fall mycket prat om sex. Det är öl. Det är mycket öl. Det är rentav väldigt mycket öl, allra helst Carlsberg verkar det som. Det är också en och annan morgondarrig pastis.
Nyheter • Publicerad 14 september 2007

Men det är också storvulna drömmar om en framtid vid filmen. Det är författarambitioner och fattigt slitsam vardag. Efter en tid i flyktingbarrack blir han hemlös i Paris. Det är många obekväma soffor hos vänner och bekanta och ibland bara en kartongbit i en port, men sitt "hem" har han på Austerlitz järnvägsstation.

På dagarna sitter han ofta på Centre de Pompidou. Det är hans kulturella universitet i den nya storstaden. Sin själ ger han ytterligare näring genom promenader på den stora kyrkogården Père Lachaise vars gångar och gravvårdar han snart känner lika väl som det slitna fodret i sin rock. Honoré de Balzac och Oscar Wilde, Frédéric Chopin och Maria Callas, Guillaume Apollinaire och Edith Piaf – ett minst sagt lysande sällskap för tunga tankar och en tom mage.

Annons

Allra helst hänger han på billiga barer i Saint Germaine des Prés och träffar andra drömmare och konstnärer, journalister och prostituerade, gatumålare och allmänt vinddrivna existenser. Det är ett hårt liv. Hans vänner har svårt att förstå varför han inte skaffar ett jobb, en lägenhet, en fru.

Vägen till Frankrike var dramatisk och mycket svår. Han lämnar den lilla hemstaden al-Habbaniyah norr om Bagdad 1979 för att åka till Hollywood, filmvärlden lockar starkt som en kraftfull hägring i öknen. Han vill bli skådespelare eller manusförfattare. Han vill egentligen bli vad som helst, bara det är vid filmen. Men den största drömmen är att en dag få göra en film om en dövstumme bagaren, alltså hans egen far, med Robert De Niro i huvudrollen.

Samuel Shimon har skrivit en självbiografisk roman kallad En irakier i Parisoch redan före sidan trettio har han blivit torterad, fängslad och misshandlad tre gånger i tre olika länder. Bland annat befinner han sig i Beirut vid belägringen 1982. Skildringen är här i lite väl rapsodisk.

Livet i Paris under ett drygt decennium skildras däremot med avsevärt mer svart och uppsluppen humor än självupptagen medömkan. Drastiska situationer, omöjliga möten, motsättningar och slitstark vänskap, förväxlingar och osmaklig missunnsamhet blandas med det hårda vardagsliv som levs i detta stolta och hemsökta trasproletariat.

Crister Enander

enander@ kajen.com

SAXO
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons