Vågad skiva i all sin återhållna prakt

Världen går käpprätt åt skogen, som bekant. Arbetsmarknadsministern kallar 2009 för "ett skitår", kriget rasar i Gaza och det enda som värmer är dessvärre klimathotet.

Nyheter • Publicerad 13 januari 2009

Medlemmar i Antony and the Johnsons. Från vänster: Rob Moose, Julia Kent och Antony Hegarty. Bild: ScanpixFoto:

Mitt i alla domedagsprofetior kontemplerar Antony and the Johnsons över Moder Natur. Antony Hegarty, exotisk sångfågel i en förgiftad popvärld av plast, söker tröst hos tillvarons andliga väsen, besjunger jorden, träden och de utdöende haven med sin tillbedjande, ömsinta röst.

Den pastorala idyllen på The crying lightär en överraskande kontrast till den hjärtskärande dramatiken på I am a bird now, genombrottsskivan för fyra år sedan. Med stråkar, akustiskt gitarrplock, träblås och försiktigt pianoplink spelar Antony and the Johnsons kammarmusik för 2000-talet men de utelämnar inte heller bluesen och Staxsoulen, som i Aeon.

Den är en vågad skiva, i all sin återhållna prakt, och den emotionella effekten är inte omedelbar. När känslorna väl växer fram, bländar de dig som solljuset i gryningen.

Nils Johansson / TT Spektra

Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.

Annons