Vad väljer du: Bush eller The Boss?

Att artister står upp för sin politiska åsikt är förvisso inget ovanligt ens i a-politiska USA, där medeljänkarens uppfattning om exempelvis en kommunist är någon som bryter på ryska när han kommer in på McDonalds och beställer grillade spädbarn (Ha ha! Så korkat! Det vet ju alla att det är deras konkurrent som säljer grillat!). Men att artister ställer upp i sådan skala som de nu gör i kampen mot George W "jag har fräckare leksaker än du – och jag tänker använda dem" Bush, det får åtminstone mig att gnugga korpgluggarna. De är heller inga publicitetssvultna B-aktörer. Eller vad sägs om Bruce Springsteen, Linda Ronstadt, Whoopi Goldberg, R.E.M, Jackson Browne, Pearl Jam, Green Day, Foo Fighters och till och med No Doubt. Vissa av dem artister som man trodde betraktade politik som någonting som...ja, kanske inte som något katten släpat in, utan snarare som något som det katten släpat in råkade ha i munnen när dess saga plötsligt fick ett hastigt och, åtminstone för katten, lustigt slut.

Och varför vill artister ha bort Bush? Varför riskera att reta sin publik, som trivs utmärkt på sofflocket framför tv:n och stereon? Har månne Bush moraliska invändningar mot en livsstil baserad på sex, droger och rock'n'roll? Njaee.

Jag tror att det för det första handlar om en genuin oro över vart landet är på väg, medan kriget mot terrorismen motiverar allt mer underliga ingrepp. Och för det andra att har man frihet att uttrycka sig så har man i viss mån också skyldighet att göra det - åtminstone en gång i sitt liv. Man behöver inte vara en stor frihetskämpe. Det räcker med att understundom umgås med en vag känsla av att konceptet "demokrati" nog är lite mysigt ändå. Och sedan kan man ju skriva låtar om hur man kämpat på barrikaderna.

Personligen håller jag det för berömvärt när artister använder sin plattform - för vilken många politiker skulle gå såväl över lik som över ån och över styr - till att göra moraliska ställningstaganden. Den som har strålkastarljuset på sig blir en förebild, och förskräcks man av den tanken är man en klok och reflekterande människa. De som inte förskräcks ska du erbjuda din sittplats på bussen, ty de äro handikappade.

Nu tror jag inte att alla dessa artister är förälskade i Bushs kombattant John Kerry. Eftersom det amerikanska valsystemet befrämjar två partier står man ofta inför valet mellan två hötappar. Man väljer den hötapp som verkar minst ond. Inte minst därför går bara knappt hälften av de röstberättigade jänkarna faktiskt och röstar.

Har ni förresten tänkt på att artister, författare eller skådisar med högeråsikter är lätt räknade med ena...ja, med ena njuren. Försök själv att klä åsikter som "det är kul att äga" och "solidaritet är överskattat" i febrig, konstnärlig passion. Så fattar ni.

Jag har inte sett mer än tre minuter av tv:s senaste Fame factory-koncept "Idol", så jag kan inte uttala mig om det är smaklöst, vidrigt och avskyvärt. Det vore fel av mig att påstå att programmet på något sätt skulle vara uselt, förnedrande, baserat på storstilad vuxenmobbing och i grunden demoraliserande för Sveriges stolta ungdom. Jag skulle stå på lös grund och hal is om jag hävdade att programmet var osmakligt, har en värre inverkan på intet ont anande ungdomar än "giftet som gör galen" från "Faraos cigarrer" och aldrig, aldrig borde ha fått sändas. Så jag återkommer med det i nästa vecka.