Vad händer med Danmark?

@02 Anfang 4 rader:Slitna tegelväggar med klotter på. Second hand-butiker med palestinaschalar och Christiania och hygge och danskar med hår som luktar festival. Köpenhamn var sinnebilden av det fria livet! 2001 flyttade jag äntligen dit – hösten då borgarna vann valet tillsammans med Dansk Folkeparti.

Sex år senare samlar personalen på Köpenhamns Stadsmuseum tegelsten. Bara ett par dagar efter kravallerna på Nørrebro är det vad som finns kvar av Ungdomshuset. Men är egentligen sönderslagna graffitiväggar något att spara? Är inte det gamla huset mest en symbol – och det man försöker bevara är den hastigt rämnande drömmen om Köpenhamn?

Jag frågar Mikael Rothstein, professor på Köpenhamns universitet och pappa till en av de unga som brukade vara på Ungdomshuset: vad är det som händer i Danmark? Var har den så kallat "danska frisintheten" tagit vägen? Han svarar att gatustriderna i Köpenhamn är ett groteskt utslag av den "kulturkamp" den högerorienterade regeringen lanserade 2001 – man vill reformera samhället till att vara borgerligt, fint, okritiskt och ofarligt. På så sätt menar Rothstein att man vill göra upp med det traditionella danska frisinnet till förmån för en stramare kultur. Där man tidigare talade om olika hållningar talar man nu om önskade och oönskade värderingar.

– När man tog huset från de unga kokte grytan över – jag tror att de unga har uppfattat det som ett symboliskt uttryck för att de är oönskade och att det inte finns plats för deras subkultur i staden.

Maria Hellström, forskare på Malmö Högskola, menar att hotet mot Christiania är ett led i samma kulturkamp – att man trots fristadens dragningskraft på turister vill riva den.

– Att man snart lyckats med att normalisera Christiania har nog också med den förändrade synen på det gemensamma, på staden, att göra. En stad som bejakar skillnader, som verkligen arbetar för att bevara eller till och med uppmuntra det udda, är så mycket svårare att förvalta och manövrera.

Mina tankar om Köpenhamn var ju mest hippieromantik. Men vad som är sant om institutioner som Christiania eller Ungdomshuset är att de avviker från normen. Och det var det som var så spännande – att Köpenhamn inte var som hemma och att det fanns plats för oliktänkande.

I dagstidningen Berlingske Tidende läser jag en artikel om uppmärksamheten Danmark fått i utländsk press i och med kravallerna: "Danmark bliver beskrevet som et lille land med en sund økonomi, en misundelsesværdig lav arbejdsløshed og et generøst socialt system."

Ja, det går bra nu. Men vad är priset? Den är som en otäck renlighetsmani, idén om att staden och människorna ska vara som stereotypt nordisk design – lika sparsmakade, ljusa och funktionella.

Vi måste komma ihåg att 48 procent av danskarna faktiskt inte röstade på det borgerliga alternativet. Vi får också hoppas att den gamla sinnebilden av Köpenhamn inte kommer att ligga som dammiga tegelstenar på museum i all evighet. En likriktad värld är fruktansvärt tråkig. Och ingen välfärd eller nationell självkänsla i världen kan rättfärdiga en renlighetsmani som stänger ute människor med annorlunda åsikter eller härkomst.

Julia Svenssonskriver krönika varje måndag i Allehanda. Läs också hennes blogg: www.juliasvensson.blogspot.com.