Vad är vi rädda för att missa?
Nu är jag fast i träsket. Jag har sakta men säkert gått ner mig och nu sitter jag där fast upp till halsen. Jag vet inte när det hände, när jag gick över gränsen men jag inser tydligt att jag måste göra något åt situationen.
När jag vaknade vid halv fem i går morse, och utan att egentligen tänka mig för, gick ut i arbetsrummet, tryckte igång den blott vilande datorn och klickade på nya e-mail " då förstod jag. Jag har blivit en kommunikations-narkoman.
Det sista jag gör innan jag går och lägger mig är att kolla min e-post. Vem trodde jag egentligen skulle ha e-mailat mig under nattens timmar? Och om någon hade gjort det, vad kan vara så viktigt att det inte kan vänta tills morgonen?
Och det första jag gör när jag stigit upp, innan dusch och tidningsläsning, är att kolla mailen. Och så fortsätter det hela morgonen, mellan dusch och frukost, precis innan jag går iväg till tidningen och det första jag gör på mitt arbetsrum är att se om jag fått någon ny mail.
Likadant är det med mobiltelefonen. Har jag lämnat det lilla livet om så bara för någon minut så måste jag kolla om jag fått något SMS. Jag tar faktiskt med mig mobilen i sängen, i fall att det skulle komma ett SMS. Och självklart kollar det direkt efter jag slagit upp ögonlocken.
En kär vän till mig tycker det är helt sjukt och säger bestämt ifrån att hon inte tänker dela säng med mig och en mobiltelefon. Med svår abstinens lägger jag mobilen på bordet i vardagsrummet. Listigt nog ändå så nära att jag hör om det kommer ett SMS.
Vi är många. Man ser det till exempel på en flygplats. Så fort alla kommit ur planet och in på flygplatsen stannar hela folkrörelsen upp och samtliga " jag menar verkligen samtliga " tar upp sin mobil, slår på den och ser om någon ringt eller skickat SMS.
När jag ringer, eller SMS:ar någon och inte får svar direkt blir jag hysterisk. Och när vederbörande avfärdar mig med att han/hon glömt ta med sig mobilen, som ligger där hemma ensam och övergiven och tutar förgäves, då bryter jag nästan samman.
Lugn, mina vänner. Detta är en skräckskildring. Detta är ännu inte riktigt jag men visst känns det som vi är på väg dit? Eller är vi där redan fast vi inte vill erkänna det?
Vad är det vi är så förtvivlat rädda för att missa?
Som vanligt!
Robert Dahlström, 0411-55 78 53
robert.dahlstrom allehandasyd.se
