V.S. Naipaul är litteraturens dödgrävare
I den lilla skriften Att läsa och skriva – en personlig betraktelse slår V.S. Naipaul fast att romanen är död, allt sedan dess tillkomst på 1800-talet. Det enda riktigt kreativa under 1900-talet var filmens första 50 år.
Den saggiga romanen kan inte längre ge oss någonting, därför att hela formen har blivit en urvattnad återupprepning av sig själv. Tolkningar av världen måste anpassas till den tid vi lever i, och naturligtvis samhället. Romanen fungerar inte alls i Indien, som den gjorde i Europa.
Formen måste alltså uppfinnas på nytt, som romanen en gång gjorde på 1800-talet. Romanen är "nu banal nog och begränsad nog att kunna läras ut. Den uppmuntrar tilll ettövermått av narcissism i när och fjärran, en narcissism ersätter originalitet och ger formen en illusion av liv. Det är ett tecken på tidens fåfänga att romanen ännu envisas med att vara litteraturens slutgiltiga och högsta uttryck".
I dag krävs alltså andra tolkningar. Vi lever i en tid av nyhets-överflöd, av hotande folkvandringar, som i romarrikets dagar.
Naipaul ger, likt en deprimerad dödgrävare, ingen hint om vad det skulle vara.
Vad filmen anbelangar, var det ju bara de första 50 åren som var någonting att ha och några nya grepp i romankonsten finns alltså inte. För mig är det ganska klart vad ungdomar (allt äldre sådana också för den delen, mig själv inberäknat) söker sig till. De köper Sims II, Half Life 2 eller World of Warcraft. Vill man känna av vad det innebär att leva i en diktatur så kan man läsa 1984, men man kan också spela Half Life2. De flesta väljer (i alla fall om valet är frivilligt) i dag det senare. Där får man nämligen också chansen att delta i ett gerillakrig mot Storebror.
Dataspel som (interaktiva?) tolkningar av världen känner i dag inga formgränser, allt är i sin linda. Och dataspelande är väl i dag ungefär lika bespottat av av de besuttna som romanläsning en gång var.
Måhända är den här tanken allt-för banal att ställas bredvid den store Naipauls, men det är så tröttsamt med farbröder som kommit till insikt om att allt som varit gott nu är dött.
Hur intressanta är egentligen Hollywoods första 50 år eller 1800-talets romaner i jämförelse med interaktiva världar där man kan bygga upp miljöer, både bild och ljud, som man kan interagera med.
Jag vet bara att när jag spelar Call of Duty, att jag förstår jag lite av pressen som en soldat måste ha känt under andra världskriget. Även om jag, i och för sig inte får veta någonting om krigets orsaker. Men det har å andra sidan heller inte varit romanens uppgift.
Fredrik Sandberg