Ur vad föds människans ondska?

Illusionen om att människan skulle ha blivit bättre sedan massmorden i Sovjetunionen och förintelsen av judarna i Europa, har effektivt punkterats av en omfattande dokumentation rörande den vanliga människans grymhet. Men så sent som när det gällde kriget i Jugoslavien var det många skribenter härhemma som chockade menade att jugoslaver måste vara en särskild sorts människor som kunde göra detta mot varandra. Idag är det nog inte många som tror att ondskan är förbehållen vissa folkgrupper. Lars Svendsen, docent i filosofi vid universitetet i Bergen och redaktör för tidskriften Norsk Filosofisk tidskrift undersöker vad ondska egentligen är i en ny essäsamling, Ondskans filosofi. Han finner fyra typer av ondska: den demoniska (att göra det onda därför att det är ont – och som han avfärdar som en myt), den instrumentella, (vi väljer det onda av hänsyn till egenkärleken), den idealistiska (där föreställningar om (andras) ondska blir orsak till mer ondska än något annat) och den dumma ondskan (den som Arendt kallat för banal, i betydelsen utan personlighet, efter att ha närvarat vid rättegången mot Adolf Eichmann). Det onda bortförklaras oftast med vetenskapliga och religiösa tolkningar, men för Svendsen är ondskan en moralisk och politisk utmaning och viktigare att försöka förhindra än förklara. Han uppehåller sig mycket vid Förintelsen eftersom det finns en omfattande dokumentation om förövarna, men han fokuserar på den vanliga människan, inte Hitler. Istället för att fortsätta söka efter orsaker till ondska utanför oss själva – och därmed tappa bort alla moraliska normer på vägen, vill han förstå hur begreppet ondska kan öka förståelsen av oss. Han hämtar exempel från historien och från den nya amerikanska anti-terrorpolitiken, vars konsekvenser kan leda till nedmontering av den västerländska demokratin. Och han hänvisar till – bland många andra forskare och i det som utgör bokens kärna: Ondskans antropologi – till Zygmunt Bauman, som visade hur ett samhälle som det tyska socialiserades in i grymhet, och till Christopher Browning, som beskriver hur 80 procent av en grupp reservpoliser valde att mörda 1 500 judar på en marknadsplats i Lublin, trots att de var fria att avstå. Ludvig Igra skrev om denna beryktade bataljon 101 i Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet. När Svendsen nu också tar upp bataljonen vill jag se det som en fortsättning på Igras resonemang när det gäller att förstå orsaken till dess agerande. Svendsen skriver visserligen att det är omöjligt att förstå varför inte fler avstod att delta i dödandet när ingen var tvingad att delta. Men boken igenom visar han faktiskt hur moralen är satt på undantag i utsatta lägen och att ytterst få, kanske knappa tio procent, är förmögna att bortse från egennyttan, eller för den delen reflektera. "När skillnaden mellan 'vi' och 'de andra' är etablerad, ersätter individerna ofta egna ideal och värderingar med gruppens" behovet av en egen reflektion faller bort, och en sådan reflektion kan framstå som illojal mot gruppen. Grupper är farliga därför att en folkmassa inte har något samvete." Ondskans filosofi är helt klart en viktig bok, men den får mig ändå att fundera över, fastän Svendsen menar att det är mindre viktigt med introspektion, vår oförmåga att bära skuld. Kan vi alls det? Och är det inte ur denna hjälplöshet "ondskan" uppkommer? Orsakerna till ondska må vara oviktiga, eftersom vi aldrig helt kommer åt dem. Inte heller är det ett psykologiskt problem, men ett sätt att försöka hindra ondskan är också att fråga sig: var i mig finns detta, eller, vad får mig att tro att just jag är vaccinerad mot vissa typer av brott? Marianne Ekenbjörn