Upptäcksresande i musik

En helt vanlig dag i en hyllad hiphopstjärnas liv. Vika tvätt, sätta på kaffet, packa upp matkassen, diska. Mitt under glödande, funkdrypande riksturnén. Timbuktu släpper in Allehanda i sina vardagsbestyr. På frågan "Vad gör du" svarar han:

- Firar att jag har rena kläder!

Få svenska artister har som han förenat en nation (eller två om man räknar med framgångarna i Norge!). Över generationsgränser, över ideologier, samhällsklasser och musikaliska genrer. Få har som Jason Diakité bibehållit respekten hos sin breda publik, samtidigt som han tagit på sig rollen att påverka, ta ställning, göra sin övertygelse hörd. "Brobyggare" korades han till när Region Skåne nyligen delade ut sitt årliga kulturpris med en rejäl kasse guldpengar där en del av prissumman kommer att gå till ett kvinnosjukhus i Kongo. Timbuktu har precis besökt landet, som SVT:s och SR:s utsände i den stora insamlingssatsningen Musikhjälpen.

- Att få se hur vår livsstil direkt leder till fruktansvärda lidanden för människor i andra delar av världen - man kan inte prata nog om det, att jag själv är en del av problemet, en del av den hemska historia, något fruktansvärt som vi, den storsinta västerlänningen har ställt till med men inte tar ansvar för. Vi banaliserar fortfarande de här individerna till vildar i rapporteringen och har svårt att erkänna ...

Vår skuld?

- Och den ska vi ha! Alla tampas med sitt samvete. Skulden är en drivkraft, att inse att något är orättvist och fel och att det inte kan fortsätta så. För min del så gör jag något mer konkret än att bara spela låtar. Jag är verkligen tacksam för att jag fick chansen att åka dit.

Flytten till Vittskövle 2004innebar en annan typ av musik. Musik som bäddade för det definitiva publika genombrottet, men som för Jason Diakité blev en resa in i en betydligt allvarligare, men också lugnare värld.

- 2004 var ett hårt år för mig. Det där huset räddade mitt liv. Ett hårt år av många anledningar. På grund av bilolyckan därute, i min bearbetning av den händelsen, var huset oerhört hjälpsamt. Där fanns ett lugn, det blev en plats där jag kunde dra mig undan. I Malmö finns så många människor man känner, på gatorna, överallt, i studion var det alltid så mycket folk med stök och stim runtomkring.

- Och jag pratar så mycket! Att komma ut på landet och inte prata, bara sitta vid mitt skrivbord och fundera så det knakar ... Textmässigt så blev jag mycket mer seriös, de senaste tre årens plattor har blivit lite allvarligare, lite mindre humoristiska. Men jag tycker att jag har hittat tillbaka till humorn på "En High 5 & 1 Falafel", den är lekfullare.

Timbuktu var ett etablerat undergroundnamn från den spirande lundensiska hiphopscenen i mitten på 90-talet. Men han gav upp alla rapdrömmar efter ett besök i fäderneslandet USA när han tyckte att det fanns så många som var bättre. Men danske kollegan Obi fick honom på andra tankar. Resultatet blev "Bright Lights Big City", en första engelskspråkig fullängdare från 1999 under duonamnet Excel, med funkflirtande samplingar av Lionel Ritchies "All night long" och Prince/Chaka Khans "I feel for you". Timbuktu skrattar så snart dåtiden dras upp. Inför genombrottsplattan, andra svenskspråkiga "Wåtts dö madderfakkin diil?" från 2002, träffades vi i nyinflyttade industrilokaler, granne med Malmös järnvägsspår, där nystartade skivbolaget Juju Records fortfarande låg i flyttkartonger och Timbuktus hovproducent M.O.N.S./Breakmecanix som bäst byggde sin studio. Det var ishalt och snökaos ute. Producenten, Måns Asplund, hade sladdat in i en snödriva på E 22:an. Musikvideon till singelsläppet "Jag drar" var precis färdigredigerad och Timbuktu insisterade på en visning. Låten var fantastisk, Timbuktu vid Andernas snötäckta toppar, men lyriken störde. Han kunde inte dra nu?! Han var ju äntligen här för att stanna.

- Snöar det i Kristianstad, frågar han nu medan klirret från disken översköljer samtalet.

På Timbuktus hemsidastår han bredvid pionjären, musikrevolutionären, Chuck D i Public Enemy, ett sammanträffande på en flygplats i New York. När jag intervjuade Chuck D på ett hotell i Lund sa han att som hiphoppare kan du inte rata annan musik, du måste vara öppen och ta in allt. En filosofi som verkar löpa som en röd tråd även i Timbuktus musikaliska utveckling.

- Det har du helt rätt i. Musiken har fötts ur nyfikenhet och lust. Det är som att vara barn i en godisaffär. Det känns som en belöning varje gång man upptäcker något nytt, jag vet inget bättre. Det är lite storheten med internet. Jag tror inte att vi hade kunnat utvecklas musikaliskt utan det. Förr var det väldigt svårt att ta del av musik från världens alla hörn, om man inte åkte iväg till alla hörnen. Det är som att vara upptäcktsresande på 1800-talet igen.

Hur mycket har Timbuktu förändrats från debuten fram till nu?

- Det är en uppdaterad Timbuktu. Fast det beror mest på att jag har växt lite mer, att jag känner mer trygghet i det jag gör. Det är svårt att säga varför det blivit som det blivit, det har gått av sig själv. Jag följer bara mina impulser och lusten. Jag struntar i allt annat och jag vill tro att det är ganska bra.

- Fast i och för sig så är jag himla osäker på min musik. Jag jobbar hela tiden med att imponera på mig själv, jag är oerhört kritisk och ibland är man bara tvungen att acceptera det man gjort. Det är det svåraste. Ena dagen känner man sig färdig, nästa dag när jag lyssnar igenom så är det det värsta jag har hört.

Är det så med alla dina skivor?

- Jag har alltid varit sådan. Det finns alltid ett kryddmått ångest med att spela in ett album. Du vet, man vill hela tiden hitta det perfekta uttrycket, överträffa sig, chocka sig själv - kunna säga "Shit, fan vad fantastiskt, jag hade ingen aning om att jag hade det i mig!". Lite det.

Juju Recordshärbärgerar i dag ett 50-tal akter. Skivbolagsbossen själv är programledare i Sveriges Radio P3 Hiphop, han spelar in plattor med reggaekonstellationen Helt Off, besöker skolor, föreläser, skriver texter, gör skivor, turnerar Norden runt, botaniserar i musik, reser utomlands för Musikhjälpens räkning ...

- Den största kampen man har är mot klockan. Ofta känns det som om tiden inte räcker till för all musik och alla skivor jag vill göra, boken jag vill skriva, alla resor. Det finns så himla, himla mycket ... Men när jag väl tänker efter så finns det ganska mycket tid på en dag, och det jag håller på med är verkligen det som jag tycker är roligast. Jag har kul helt enkelt, och då går det bara.

När du höll på och samplade Lionel Ritchie, eller startade skivbolaget, hade du någon som helst tanke på att du skulle vara där du är i dag?

- Nej, jag hade ingen aning. Det enda jag vet är att framtiden kommer att hända. Och det känns som att allt har skett med stormsteg, och det har blivit väldigt lite tid över för att reflektera. Men de gånger det händer, när man hinner tänka tillbaka på de där små ögonblicken, då känns det oftast väldigt skönt.

- Fast också ångestframkallande. Jag är en sådan där person som bara springer och springer. Det är kanske därför jag gör plattor så ofta, för att låtskrivandet är min tid för reflektion. Och det kan komma när som helst, det är det jag älskar ju - att det bara ploppar upp. Men man måste vara lyhörd, det är det jag kan vara i huset.

Timbuktu har utnämnt Kristianstad till sin andra hemstad. På onsdagskvällen står han därför på hemmaplan ("Exakt!") och som vanligt nuförtiden uppbackad av funkorkestern Damn!. Båda akter har purfärska skivor med sig i bagaget. Men om man känner Timbuk och Damn! live på scen så lär musiken få ny kostym när man minst anar det ...

- Det där får du se! Det är som att titta på ett foto eller ett konstverk, det är upp till dig vad du hittar för betydelse och beståndsdelar i musiken. Det tänker jag inte säga något om.