Uppriktigt av Fosse och Mankell
De borrar obevekligen in sig i veka livet, rika som de är med sitt innehåll om människans utsatthet och sårbarhet och om livet och döden. Fastän så olika och med diametralt olika spelstil. I Fosses "Dröm om hösten" är det inte minst pauserna, stillheten och mellanrummen som räknas i den inre resa vi får följa med på. Också i oss själva - om vi är villiga. Har modet? I "Mörkertid" om illegala flyktingars situation, som också är en fantastiskt tät skildring av ett pappa-dotter-förhållande, handlar det däremot om ett expressivt sprakande och helt underbart gestaltande. Cesar Sarachu och Cilla Thorell i Mankells "Mörkertider"." BORDER="0"Cesar Sarachu och Cilla Thorell i Mankells "Mörkertider". Båda är grymt uppriktiga. "Dröm om hösten" om tidlöst existentiella livs- och relationsproblem, som barns och föräldrars skuldbördor och människans ensamhet. "Mörkertid" om ett mer konkret faktiskt tillstånd för de alltför många som lever förnedrande flyktingliv i dag. Men mitt i detta gastkramande allvar bjuds samtidigt på härlig livsglädje och humor. Även om nu Fosse alltså nått Dramaten är det ändå tredje gången gillt för regissören Stefan Larsson när han iscensätter sin sublima läsning av "Dröm om hösten". En man, en kvinna, en mor och en far - bara exhustrun har ett namn, Gry; Fosse typiserar medvetet karaktärerna för att livsproblematiken ska komma oss närmare. Inledningen är storartad. Börje Ahlstedt som den stultande, vemodige fadern håller livets såpbubbleskörhet i sin hand med ett uttryck som naglar fast åskådaren. Men en underliggande humor krusar snart ytan genom Michael Nyqvists försorg. Hans mansfigur möter av en slump en kvinna, en förälskelse från ungdomen (Mari Richardson) där han sitter och filosoferar på den gamla kyrkogården och drar helt underbart respektlösa skrönor om några gravstensägares öden. Ett kärlekens och dödens drömspel uppstår där då, nu och senare helt naturligt blandas. Det handlar om tillfälligheters spel och fantasins kraft. Alla spelar oerhört bra, men mest imponeras jag av Michael Nyqvists totalnärvaro. I den lilla gesten, den där som knappt märks, men som gör så mycket. Som den lätta beröringen med utsidan av handen, vid sidan om, när attraktionen mellan mannen och kvinnan accelererar. Gunnel Lindblom, Kicki Bramberg och Börje Ahlstedt i "Dröm" BORDER="0"Gunnel Lindblom, Kicki Bramberg och Börje Ahlstedt i "Dröm Liksom i den stora, när sonen till sin mor säger, vem vet för vilken gång i ordningen, men nu med något slutgiltigt över sig i sin starka urladdning: "Du säger inte ett ord utan att anklaga!" Gunnel Lindblom är suverän som den evigt tjatande morsan, som inte förstår att i tid stoppa, och därmed, så dåraktigt, förskjuter sin son. Ändå är det hon som har en sådan närhet till honom att hon vet att han snart ska dö. Men för det mesta är det lugnt och med lätt hand Fosse broderar ut sina livsfilosofiska trådar och berättelser. Han gör det med stor människokännedom och passion för livets sanningar, som ju större eller djupare de är blir desto svårare att fånga med ord; därav pauserna. Det är där vi finner dem, menar han, liksom bakom de vardagliga, slitna fraserna. Den typen av mellanrum finns inte i "Mörkertid" som är den bästa Mankell-pjäs jag någonsin sett. Men så är den också bearbetad - och rejält nedskuren - av skarpsinnige Erik Uddenberg, samt omhändertagen av en av våra främsta regissörer: Suzanne Osten. Sist men inte minst bärs historien av den skam inte bara Mankell känner inför vad han kallar "förfallet av den svenska flyktingpolitiken". Cesar Sarachu och Cilla Thorell spelar pappan och dottern som tvingats fly från sitt land med hjälp av människosmugglare. Mamman har förolyckats, men återkommer då och då som en skugga, finstämt tolkad av Amini Shillan som också sjunger vidunderligt vackert. Från Ziane Mohadis skickliga musikerhänder hörs vackra ljudslingor från arabiska instrument. Cilla Thorell är som så ofta helt sanslöst bra som den ungflickspigga dottern medan Sarachu gör ett mångfacetterat och varmt porträtt av pappan. Han gestaltar också förfärande tydligt den förvirring som kan uppstå i ett så trängt läge som hans. Här talas om värdighet och en givande aspekt med uppsättningen är att svensk teaters ambition att få med invandrare på scenen har tagit ytterligare ett steg i rätt riktning: Om vi förr om åren ibland "välvilligt" haft med invandrare, är de nu med mer i kraft av sig själva och en ny värdighet uppstår. Svenskar och invandrare agerar på samma villkor och blir förhoppningsvis en angelägenhet för både svenskar och invandrare att se. Och det handlar mer om än att spanska och arabiska; kurdiska, antar jag, franska, engelska och mest svenska förstås, blandas på det mest smittande sätt. "Mörkertid" är en högaktuell pjäs med oändligt mycket mer nyanser än de förenklade bilder vi ofta förses med, medan tematiken i "Dröm om hösten" är av ett mer allmängiltigt slag. Att båda är ytterst sevärda behöver jag kanske inte tillägga. Christina Lundberg