Ung konst bland hermelinerna

BÖSTE. Jo, visst är alla konstnärerna i den här samlingsutställningen elever från Söderslättsgymnasiets estetprogram, årskurs två och tre. Men de vägrar kalla det "elevutställning". Möjligen är de katter bland hermelinerna i påsk (2-5 april), men de vill i alla fall få möta besökare som inte har förutfattade meningar om deras kvaliteter.

Bildlärarinnan Maria Aurell, som tidigare huserade på Lerkulan med sin egen keramikkonst, har hur som helst höga tankar om dem. Tillräckligt höga för att hyra en lokal och för att exponera dem bättre än på förra årets konstrunda, då elevkonsten drunknade i påskbruset.

– Jag är övertygad om att det kommer mer folk hit. Det ligger så strategiskt längs vägen där folk är ute och kör i påsk, säger Maria.– Eleverna har fått bestämma helt själva vad de vill visa, och det enda jag har sagt är att blir det för mycket så får vi sålla.

Det var dock inget problem. Eleverna är sina egna hårdaste kritiker, och läraren har snarare fått dra fram verken ur gömmorna än sortera bort något överflöd.

Inne på Lerkulan jobbas det koncentrerat när vi tittar in. Plugg- och borrset ligger framme, flankerat av halvtömda burkar energidryck. Tejprutor på de vita kalkväggarna markerar utrymme för verk som inte riktigt hunnit bli klara än. Som Marcus Matts stora oljemålning "Längtan."

– 1,20 gånger 1,20 är den, jag har aldrig målat något så stort förut, berättar Marcus. Så det var dags, på något sätt. Bara för att se hur det är.

– Jag har haft många idéer för den, men de har ändrats medan jag jobbat. Och den behöver finputsas lite till, förklarar han.

Louise Bjerstedt instämmer i hur planer obönhörligen ändras under arbetet, och verk tycks börja leva sitt eget liv. Hennes stora, 100 kilo tunga människogestalt "Be right back" är inte heller klar.

– Det är en krypande man i gips, hönsnät och armeringsjärn, berättar Louise. Hans fötter och händer rinner liksom ut på golvet, och ur ryggen flyger det silhuetter av färgglada fåglar.

Hos Linn Sjöstrand från ES 07 syns en utveckling i de tre bilder hon visar. Det går från en blyertsteckning till ett första försök i olja med ett stilleben, till en färgstark tavla av en chilifrukt som riktigt njuter av att glänsa i olja.

– Jag upptäckte att det här med olja nog är min grej, säger Linn och kollar perfektionistiskt hängningen med vattenpass.

Inslaget av keramik är ganska litet. Men här finns ett människohuvud som framifrån sett är vackert, betrampat av en liten gåsrad nyckelpigor. Bakifrån är det mer groteskt, och blottar figurens hjärna.

Verket är gjort av Cornelia Thulin, som är glad för chansen att få ställa ut under konstens stora helg. Samtidigt gör det henne lite nervös. Och hon är inte så glad för att prata om sina verk.

– Det känns alltid som om man blottar sig lite när man visar sin konst. Jättehemskt, tycker Cornelia.

Linn Sjöstrand kommer till hennes räddning:

– Anledningen till att man blir konstnär, och inte exempelvis musiker eller skådespelare, är att man vill låta konsten tala för sig själv.

– Sedan råkar jag vara rätt snackig, men det är en annan sak!